Hej älskling.
Jag var hos kuratorn idag.
Lyckades pressa fram några glada miner så att han inte skulle gnälla.
Det var mitt sista samtal. Han gjorde ändå ingen nytta...
Jag har fortfarande inte packat undan dina kläder.
Det dröjer nog länge än.
Jag är inte redo att städa bort dig ur mitt liv.
Du var mitt liv...
Iallafall den delen av det som gjorde mig mest lycklig...
När kistan sänktes ner i marken följde en stor del av mig med...
Ingen har nånsin fått mig att känna som du.
Du blev aldrig arg eller sur för att jag hade så svårt att lita på dig och våga släppa in dig i mitt liv...
Inte ens när jag sökte gräl för att skrämma bort dig så släppte du taget.
Du såg rakt igenom mig och såg hur rädd jag var...
För att lita på dig...
För att älska....
För att våga...
Du höll bara om mig...
Och älskade mig...
Tills all min rädsla var borta....
Det måste verkligen ha varit ödet som förde i hop oss.
Jag va just på väg att gå hem när vi träffades.
Våra ögon möttes över en kass låt och vi himlade samtidigt med ögonen...
Vi skrattade och gick till ett bord och satte oss att surra som om vi var gammla vänner.
Jag har aldrig kännt sån samhörighet med nån förr....
Sen när dom spelade kvällens sista låt så dansade vi tätt intill varann...
Då visste jag fortfarande inte vad du hette.
Två halvor av ett helt...
Så kändes det...
Vad fånigt det låter...
Hade jag vetat hur kort tid tillsammans vi skulle få hade jag inte slösat bort så mycket av den på att vara rädd för att älska dig...
Jag kommer ihåg hur blyg jag var när jag träffade din mamma för första gången.
Jag borde kanske ringa henne.
Det var ett tag sen...
Två halvor av ett helt....
Nu är jag ensam...
Saknar dig...