Jag har äntligen börjat skriva igen!

Jag har just påbörjat min första "riktiga" novell sen silversjöarna.

Jag vet inte riktigt vad den ska heta men förtillfället kallar jag den kalejdoskop.

Jag har massor med ideer på vad jag skulle vilja skriva.

Dels några fortsättningar till "silversjöarna" och dels några historier till "vänthallen", men jag kommer mig liksom inte för att sätta mig ner och faktiskt få upp dom.

Bristen på respons till silversjöarna fick mig att tappa självförtroende lite om jag ska vara ärlig.

Man ska ju skriva för sin egen skull.

Men jag skriver ju för att jag vill dela med mig till er.

Och när jag inte direkt fick nån respons (varken bra eller dålig) så kändes det inte som att intresset för att läsa inte fanns.

Och finns inget intresse finns heller inte egentligen nån orsak till att skriva.

För historien bär jag ju alltid med mig.

Men "kalejdoskop" är så annars mot vad jag har skrivit tidigare och så annars mot vad jag ens skulle vilja läsa eller se som film själv så jag kände utmaningen locka. :)

Den är till 99% baserad på en riktigt ruggig mardröm som jag faktiskt hade nu inatt.

Så det ska bli spännande att se vart den tar mig.

Det är ju det som är det lite intressanta när jag skriver.

Inna jag har "tagit upp pennan" så vet jag inte vart historien slutar.

Hur mycket jag än vill en sak, så kan historien skriva sig helt annorlunda. :)

Det svåra med att skriva efter en dröm är ju att när drömmen är slut så vaknar man.. men historien är inte färdig.

Så jag hoppas verkligen att jag inte fegar ur utan att jag vågar sätta mig här och se vart historien tar mig.

Jag hoppas att ni vill följa med på resan. =)

kram från jag

Den enda garantin du får av livet,

den enda verkliga sanningen,

är den som säger,

att ju längre du har levt, desto närmare är du att dö!

Det är en sanning som aldrig diskriminerar.

Nåt som fullständigt skiter i om du är rik eller fattig,

om du är man eller kvinna,

vad du tror eller inte tror på,

eller om du är kriminell eller rar som en ängel.

Den bryr sig inte ens om hur länge du har levt.

Man brukar säga att man ska leva varje dag som om det vore ens sista.

Visst det är ju bra.

Livet är både för kort och för långt för att man ska leva ett liv som inte gör en lycklig. I den mån man nu har kontroll över sitt liv. För även om många tycker att man själv har kontrollen så stämmer det ofta bara till en viss del.

Men nu var inte det poängen med ämnet.

Poängen är att livet är kort. eller långt.

Var så lycklig du kan.

Njut av dom små sakerna i livet.

För livet är inte dom stora sakerna utan alla dom små som händer däremellan.

Jag låg i soffan häromkvällen i Gs famn och funderade, blir livet mycket bättre än såhär?

Svaret var enkelt.

Nej

Men att leva varje dag som det vore ens sista, även om det å ena sidan är ett bra tänk, så är det ändå lite ensidigt.

Så jag gör helt enkelt ett tillägg.

Lev varje dag som det är dina nära och käras sista.

Om din partner, förälder, barn, kompis dör idag.

Vad är det sista du har sagt?

För det är inte bara för dig och mig livet är ömtåligt och kan ta slut när som helst.

Ofta är vi allt för dåliga på att ta vara på dom stunder vi har med varandra.

Vi tar alla förgivet att vi har en morgondag.

Och det är ju iregel så.

En dag efter den andra.

Samma samma varje dag.

mer eller mindre.

Men så kommer samtalet.

Eller lika illa.

Du är själv på plats.

Och ser hur livet tar slut.

Och då minns man plötsligt allt det där som man aldrig sa,

bilderna man aldrig tog,

ursäkten man aldrig gav.

Varför har vi så svårt att avsluta ett besök med orden jag älskar dig?

Eller kanske på nåt annat lämpligt sätt visa att personen/personerna är viktiga för oss?

Hur mycket vi än önskar det och vill inbilla oss så är varken vi eller någongannan odödlig.

Och även om vi själva är noga med vår hälsa, inte gör några större dumheter som kör i fyllan, inte byter till vinterdäck, tränar och äter rätt osv osv osv

Så kan någonannan göra ett misstag.

Någonannan som har druckit,

Någonannan har inte tränat och blir sjuk bakom ratten och plöjer genom en folksamling.

Eller en sjukdom.

Fasiken vad många alternativ det finns.

Sånt här ska man naturligtvis inte gå runt och tänka på hela tiden,

man måsta ha huvudet i sanden ibland för att orka leva,

för att kunna se en framtid,

för att känna hopp.

Och gör det!

Livet är en otrolig gåva.

Ett mirakel.

Tänk så många saker som måste klaffa för att det ens ska bli en människa.

Två människor som tillsammans skapar ett nytt liv.

Helt otroligt när man tänker på det.

Så njut av livet,

Skratta med dina nära och kära.

Glöm inte bort att uppskatta varandra.

Ta inte morgondagen för givet.

Lev idag,

för imorgon kan det vara försent.

Mysko saker som kroppen hittar på.

Dom dyker upp lite då och då.

Och här har vi en av dom.

Dom flesta har säkert mer än en gång haft ryckningar i ögat?

Ofarliga men jädra störande emellanåt. och ibland kan det bero på att man har nåt i ögat som irriterar men som iregel går över av sig själv.

Man kan även få dom på andra ställen.

Jag hade ryckningar i ett ben ( alltså ett mindre område stl ögat ungefär) som pågick i nån vecka iaf.

Störande men ofarligt.

Men här kommer det inte fullt så vanliga.

Jag har fått nåt jag inte annat kan kalla ryckningar alt sammandragningar ungefär på samma sätt som i ögat men större område.... I MAGEN!!!

Det är just nedanför naveln på vänster sida. ungefär samma område varje gång. Det gör absolut inte ont och påverkar inte magens/tarmarnas funktion på nåt sått (så vitt jag vet iaf) men det är jädra obehagligt!

Jag har försökt googla om det men allt jag har fått fram har med graviditet att göra, och eftersom jag har varit på p-sprutan i flera år och inte missat en tid (plus att jag är 41 så chansen att bli gravid minskar ju) så är det ytterst otroligt jag är gravid, och jag har heller aldrig varit gravid tidigare. (vilket det oxå kunde beror på enligt vad jag hittade nåt om att tarmarna lägger sig till rätta efter att man har fått allt utrymme tillbaka efter barnet eller nåt sånt)  Det andra jag hittade var magnesiumbrist. Det kollade jag inte in nåt djupare, men eftersom jag äter vitamineral regelbundet känns inte det heller som det passar in.

Det vi pratar nu är inte dom pytte ryckningarna jag hade i ögat eller benet.

Detta är ett större område. iaf upplever jag det som. och emellanåt känns det rent som en muskelsammandragning. utan att vara i en muskel. (fattade nån den beskrivningen?) tänk dig ett område ungefär som en golfboll som nån klämmer åt ett ögonblick och sen släpper igen. (och nu pratar vi alltså inte mer än nån sek snarare mindre)

Egentligen tror jag inte det är nåt tecken på nåt allvarligare utan säkert bara nån nerv eller nåt som precis som i ögat/benet är irriterad av nån orsak och därmed får ofrivilliga ryckningar.

Men det är störande och riktigt obehagligt emellanåt. Och när man har svårt att sova på nätterna så hjälper det inte att det ligger och rycker i magen. ;)

Detta pågår nu inte dygnet runt utan lite här och där. och jag hade ett uppehåll eller så var jag helt enkelt så van vid det att jag slutade märka efter ett tag men jag trodde det hade slutat under en period, men nu är det igång igen hur som helst. (och ett uppehåll var nog inte mer än ett par dagar i så fall)

Men det har hållt på sen nångång innan jul (minns inte riktgt hur långt innan men jul vet jag att jag hade det) och frågan är....

Är det nån som har varit med om nåt liknande?

Och i så fall.. Vet ni vad det berodde på?

För även om jag tror det är ofarligt så vill man ju inte lämna nåt hur länge som helst som kanske är nåt symptom på nåt allvarligare. Går nåt fel i magen/tarmarna kan det ju gå riktigt fel (nämnde jag att jag är hypokondrisk light?)

Om nån har haft nåt liknande eller vet vad det kan vara så hoppas jag ni lämnar en kommentar för jag börjar bli smått orolig om jag ska vara ärlig och det är rätt obehagligt hur som helst.

Ytterst tacksam för svar. :)

Nytt år och ny stepper.

Jag hoppas att det nya året blir fullt av glädje och kärlek åt oss alla. :)