Tystnaden var så högljudd att jag ville hålla för öronen...
-Snälla funka nu, bad jag tyst för mig själv, samtidigt som jag satt så tyst och stilla jag bara kunde, för att inte göra saken värre...
Magen kändes som jag svalt en stor, frätande, blyklump och jag började må illa...
-Snälla funka nu...
-SATANS JÄVLA SKIT RACKEL!!!, skrek han och ställde sig upp så sakerna flög.
En skiftnyckel landade just brevid min fot...
Han var rasande och knuffade undan allt som var i vägen för honom.
Jag försökte kliva undan, men var inte snabb nog...
Handen träffade hårt över bröstkorgen och jag rammlade baklänges över stolen jag just suttit på.
Jag viftade med armarna för att få tag i nåt,
men där fanns inget...
Bara luft...
Och sen...
PANG!
När jag vaknade upp en stund senare, kändes det som om huvudet skulle sprängas...
Det tog flera sekunder innan jag förstod vad som hänt och hur jag hamnat där...
Då kom tårarna.
Över smärtan...
Över rädslan...
Över chocken...
Över mig själv....
Jag ställde mig försiktigt upp...
Kände mig svag och snurrig...
Han satt vid köksbordet och rullade en ciggarett.
Jag ställde mig framför honom...
Han lyfte knappt blicken.
Där fanns ingen ånger...
Inget dåligt samvete...
-Jag mår inte så bra, snyftade jag.
-Jaha?, sa han, och gick ut och rökte...

Det är nog inte många som vet, men för väldigt länge sen så var detta ett mycket mindre samhälle än det är nu..
Kanske inte låter så underligt för på den tiden var de flesta samhällena mindre än dom är nu...
Men detta samhälle bar på en hemliget...
Egentligen var det nog ingen hemlighet utan hade helt enkelt blivit så eftersom det kom så få besökare utifrån..
Hemligheten var att djupt inne i skogen fanns en sjö...
Det var en vacker liten sjö, inramad av den täta skogen och underbara små skogsstjärnor..
På den spegelblanka ytan guppade stora, vackra näckrosor.
Det va en fridfull och vacker plats...
Trollsjön kallade dom den, för det vilade trolldom över sjön...
Men det var nog mer en välsingnelse än trolldom.
Det var iallafall välsingnad man kände sig när man kom där ifrån...
Om man bar på en längtan, eller hade en innerlig önskan så letade man sig dit...
Och även om man inte fick sin önskan uppfylld så kände kände man sig alltid välsingnad när man kom därifrån och den känslan bar man med sig resten av livet..
Om byggdens barn gick vilse så berättade dom alltid sen hur dom hittat sjön och därefter genast funnit stigen hem igen..
Dom sa att stigen vart nästan upplyst av alla skogsstjärnor och hur dom hade hört skratt klinga mellan träden..
Det var det förstås inget man egentligen trodde på, men barnen var alltid oskadda och höll en skogsstjärna i handen...
Och om man hade tur, riktigt tur och kom till sjön vid precis rätt tidpunkt...
När solen just höll på att vakna och det låg dimma över sjön efter en natt av fullmåne,
Då kunde man se hur älvor dansade runt sjön till skogens egen melodi...
Och om man var riktigt modig och vågade sig ändå fram, så delade älvorna och sjön med sig av sin glädje, kärlek och frid....
Nånting som förändrade en för alltid...
Man kunde alltid se vem som fått se sjöns fulla hemlighet, för över den personen vilade en särskild glans...
En särskild glimt i ögat...
En inre frid som spred sig till de som var närmast.
Men det var långt ifrån alla som hittade dit...
Hur mycket man än försökte så fann man bara sjön om sjön själv tillät det...
Men det va länge sen nu..
Med tiden förvandlades sjön till ett minne, sen en myt och sen bara bortglömd...
Där det lilla sammhället en gång låg finns det nu en stad...
Människor som stressar runt och sliter ut sig i onödan..
Skogen är försurad och skövlad...
Men sjön finns fortfarande där...
Väntar på att nån ska finna den...
Och kommer man tillräckligt nära vid fullmåne kan man höra hur älvorna skrattar och dansar runt sjön..

I det smutiga lilla rummet satt en ensam liten pojke i ett hörn.
Han var halvt gömd under ett täcke och ansiktet randigt av tårar...
Kläderna bar tydliga spår av att ingen hjälpt honom på toaletten och han va snorig under näsan.
I sin famn höll han en blå lastbil med rött flak...
Han höll den så hårt han små händer kunde medans han sakta vaggade sig fram och tillbaka...
Blicken var tom och ögonen torra...
Ytterdörren öppnades och in kom Jenny som just fyllt 14år..
Hon kunde genast känna den allt för bekanta doften av alkohol och ciggaretter och visste vad hon hade att vänta sig...
Hon behövde inte ropa för att veta att hon och hennes lillebror var ensamma...
Igen...
Hon gick in till sin lillebror...
- Jag är hemma nu, Tobias, sa hon och tog honom i sin famn...
Han höll fortfarande hårt i lasbilen, som hon gett honom i present, och verkade inte se henne...
Jenny bar honom försiktigt ut i badrummet, tog av honom de smutsiga kläderna och duschade honom.
När han var ren och ombytt gjorde hon mat åt dom så gott hon kunde.
Hon tog med honom till sitt rum där han fick vara i sängen medans hon gjorde sina läxor..
När det va dags att sova la hon honom i hans säng men han klamrade sig fast vid henne och vägrade släppa henne och kved ynkligt.
Han fick sova i hennes säng och hon höll honom försiktigt..
Hon snyftade tyst för sig själv...
Stilla för att inte väcka honom....
Hon orkade inte längre....
Hon kunde inte ge honom det han behövde och deras mor verkade inte bry sig...
I morgon, i morgon var det dags....
I skolan hade dom just pratat om barnens rättigheter och vart dom kunde vända sig...
I morgon skulle hon prata med någon.
imorgon skulle dom få hjälp...

Beware of the man in the forest,

beware of the man in your dreams.

Beware of too much knowledge,

THAT will make you scream.

Be afraid to look in the mirror.

Is the face there really you?

You never know who's looking,

or what it will make you do.

Beware of the dark inside you,

it will only do you harm.

The darkness wants to surround you,

and tear your soul apart.

Hej älskling.
Det har gått några dagar och febern har äntligen släppt...
Jag sov mycket och drömmde...
Om dig...
Det var underbara drömmar...

Du var så varm...
Levande...

Underbar.
Dina underbara ögon, dina kyssvänliga läppar och ditt mjuka, härliga hår...
Du är den enda killen jag känner som är sexig även när du ler..
Jag drömmde att vi dansade...
Du höll mig tätt, tätt mot din kropp...
Jag grät inte när jag vaknade utan log faktiskt...
Kände mig inte lika ensam...
Men det gör fortfarande ont...
Hur kommer mitt liv att se ut nu?
Utan dig?
Skratta åt nåt fånigt och inte kunna dela det med dig...
Inte smyga in i duschen och göra dig sen till jobbet.
Du var så underbar...
Så perfekt för mig...
Även dina fel...
Du är den enda som har fått mig att känna mig trygg, älskad...
Det är inte bara dig som jag har förlorat, utan mig själv oxå...
Önskar jag visste att du hade det bra...
Att du fått frid...
Bara du inte glömmer mig...
Vad som än händer i framtiden, hur många år som än går, kommer jag aldrig att sluta älska dig eller glömma dig...
Aldrig...
Himmlen är så vacker...
Rosa och blå...
Sol uppgång...
Jag ska lägga mig och sova några timmar till.
Och drömma om dig...
Det är du och jag....
Det kommer alltid att vara du och jag...
Jag saknar dig så mycket...
Det är så tomt utan dig...
Det gör så ont...
Så ont utan dig....
Men det är dags nu...
Dags för mig att börja leva igen...
Leva.
Utan dig...
KOMMER ALLTID ATT ÄLSKA DIG!!!
 
slut

Hej älskling.
Jag har feber...
Jag fryser och hela kroppen värker...
Du blev alltid så gnällig bara du fick lite feber...
Men du va så gullig när du låg i sängen och försökte se så ynklig ut som möjligt, så jag skulle tycka synd om dig och pyssla om dig...
Men det hade jag gjort ändå...
Du var alltid så omtänksam mot mig när jag var sjuk...
Kom med te med honung och sånt...
Jag önskar att du kunde pyssla om mig nu....
Hade velat att du låg brevid mig och höll om mig som du brukade...
Jag saknar dig så mycket...
Jag ska ta en tablett och lägga mig och vila så jag blir frisk..
Önskar du va här..

Hej älskling.
Jag var hos din mamma idag.
Hon ser inte lika sliten ut längre.
Hon har vart tillbaka på jobbet en tid nu och det verkar gå bra.
Men hon ser fortfarande vilsen ut.
Tur att hennes syster och vänner har varit så bra på att finnas där för henne...
Jag skäms när jag tänker på hur lite jag har gjort för att stötta henne...
Vi pratade förstås om dig...
Tittade i gammla fotoalbum...
En av bilderna var på oss från förra sommaren...
Du vet nog vilken jag tänker på...
Då vi va täckt i lera för att bilen fått punktering i skogen på väg till er stuga...
Jag skrattade faktiskt när jag såg den...
Du är verkligen snygg i lera, älskling...
Hon visade en massa bilder på dig som barn oxå...
Jag hade ju föstås redan sett dom, men nu berättade hon en massa saker om hur du var som barn.
Hon saknar dig så mycket...
Jag vet att vi sa att vi aldrig skulle ha barn och det va mest jag som tyckte det,
men när jag såg bilderna av dig som liten så önskar jag att vi hade fått ett barn...
Då hade jag åtminstone haft en del av oss kvar...
En självisk tanke, jag vet...
Din mamma tycker att det är dags för mig att börja gå vidare med mitt liv...
Hon sa att jag måste acceptera att du är borta...
Jag svarade inget.
Vad kunde jag säga???
Jag VILL INTE gå vidare utan dig!!!
Hon torkade mina tårar och sa att hon alltid sett mig som en dotter och ville att jag skulle bli lycklig igen trots att det inte va med dig, och att jag alltid skulle höra samman med familjen vad som än händer i framtiden.
Jag vet att hon menade det.
Hon är det närmaste jag har haft till en riktig mamma...
Hon gav mig en stor kram när det va dags för mig att gå.
Hon grät...
När jag kom hem var mitt hjärta fullt med glada, lyckliga och kärleksfulla minnen...
Jag känner mig mer ensam än nånsin...

Hej älskling.
Jag var hos kuratorn idag.
Lyckades pressa fram några glada miner så att han inte skulle gnälla.
Det var mitt sista samtal. Han gjorde ändå ingen nytta...
Jag har fortfarande inte packat undan dina kläder.
Det dröjer nog länge än.
Jag är inte redo att städa bort dig ur mitt liv.
Du var mitt liv...
Iallafall den delen av det som gjorde mig mest lycklig...
När kistan sänktes ner i marken följde en stor del av mig med...
Ingen har nånsin fått mig att känna som du.
Du blev aldrig arg eller sur för att jag hade så svårt att lita på dig och våga släppa in dig i mitt liv...
Inte ens när jag sökte gräl för att skrämma bort dig så släppte du taget.
Du såg rakt igenom mig och såg hur rädd jag var...
För att lita på dig...
För att älska....
För att våga...
Du höll bara om mig...
Och älskade mig...
Tills all min rädsla var borta....
Det måste verkligen ha varit ödet som förde i hop oss.
Jag va just på väg att gå hem när vi träffades.
Våra ögon möttes över en kass låt och vi himlade samtidigt med ögonen...
Vi skrattade och gick till ett bord och satte oss att surra som om vi var gammla vänner.
Jag har aldrig kännt sån samhörighet med nån förr....
Sen när dom spelade kvällens sista låt så dansade vi tätt intill varann...
Då visste jag fortfarande inte vad du hette.
Två halvor av ett helt...
Så kändes det...
Vad fånigt det låter...
Hade jag vetat hur kort tid tillsammans vi skulle få hade jag inte slösat bort så mycket av den på att vara rädd för att älska dig...
Jag kommer ihåg hur blyg jag var när jag träffade din mamma för första gången.
Jag borde kanske ringa henne.
Det var ett tag sen...
Två halvor av ett helt....
Nu är jag ensam...
Saknar dig...