No more

No more hope

The sun has gone

No more laughters

No more smiles

Only tears to wash them away

The pain is the rose

and death

is

present

always

#poem #Twitter #Dark

New World

Den enda garantin du får av livet,

den enda verkliga sanningen,

är den som säger,

att ju längre du har levt, desto närmare är du att dö!

Det är en sanning som aldrig diskriminerar.

Nåt som fullständigt skiter i om du är rik eller fattig,

om du är man eller kvinna,

vad du tror eller inte tror på,

eller om du är kriminell eller rar som en ängel.

Den bryr sig inte ens om hur länge du har levt.

Man brukar säga att man ska leva varje dag som om det vore ens sista.

Visst det är ju bra.

Livet är både för kort och för långt för att man ska leva ett liv som inte gör en lycklig. I den mån man nu har kontroll över sitt liv. För även om många tycker att man själv har kontrollen så stämmer det ofta bara till en viss del.

Men nu var inte det poängen med ämnet.

Poängen är att livet är kort. eller långt.

Var så lycklig du kan.

Njut av dom små sakerna i livet.

För livet är inte dom stora sakerna utan alla dom små som händer däremellan.

Jag låg i soffan häromkvällen i Gs famn och funderade, blir livet mycket bättre än såhär?

Svaret var enkelt.

Nej

Men att leva varje dag som det vore ens sista, även om det å ena sidan är ett bra tänk, så är det ändå lite ensidigt.

Så jag gör helt enkelt ett tillägg.

Lev varje dag som det är dina nära och käras sista.

Om din partner, förälder, barn, kompis dör idag.

Vad är det sista du har sagt?

För det är inte bara för dig och mig livet är ömtåligt och kan ta slut när som helst.

Ofta är vi allt för dåliga på att ta vara på dom stunder vi har med varandra.

Vi tar alla förgivet att vi har en morgondag.

Och det är ju iregel så.

En dag efter den andra.

Samma samma varje dag.

mer eller mindre.

Men så kommer samtalet.

Eller lika illa.

Du är själv på plats.

Och ser hur livet tar slut.

Och då minns man plötsligt allt det där som man aldrig sa,

bilderna man aldrig tog,

ursäkten man aldrig gav.

Varför har vi så svårt att avsluta ett besök med orden jag älskar dig?

Eller kanske på nåt annat lämpligt sätt visa att personen/personerna är viktiga för oss?

Hur mycket vi än önskar det och vill inbilla oss så är varken vi eller någongannan odödlig.

Och även om vi själva är noga med vår hälsa, inte gör några större dumheter som kör i fyllan, inte byter till vinterdäck, tränar och äter rätt osv osv osv

Så kan någonannan göra ett misstag.

Någonannan som har druckit,

Någonannan har inte tränat och blir sjuk bakom ratten och plöjer genom en folksamling.

Eller en sjukdom.

Fasiken vad många alternativ det finns.

Sånt här ska man naturligtvis inte gå runt och tänka på hela tiden,

man måsta ha huvudet i sanden ibland för att orka leva,

för att kunna se en framtid,

för att känna hopp.

Och gör det!

Livet är en otrolig gåva.

Ett mirakel.

Tänk så många saker som måste klaffa för att det ens ska bli en människa.

Två människor som tillsammans skapar ett nytt liv.

Helt otroligt när man tänker på det.

Så njut av livet,

Skratta med dina nära och kära.

Glöm inte bort att uppskatta varandra.

Ta inte morgondagen för givet.

Lev idag,

för imorgon kan det vara försent.

Jag känner att jag är på en mörk plats just nu.

Inte bara mörk.. Jag är såååååå trööööött oxå.

Jag vet inte hur jag ska orka längre.

Känns som världen blir allt mörkare oavsett hur mycket man än kämpar.

Dom brukar säga att livet är vad man gör det till..

Och det stämmer väl till en viss del antar jag.

Men det finns så många saker man inte rår på.

Dödsfall..

Sjukdom etc....

Känns som att motgångarna bara hopar sig.

Fattar inte att jag orkar bry mig längre.

Fattar inte att jag blir förvånad ens..

Fattar inte att jag fortfarande blir sårad när jag blir illa behandlad.

Nu talar jag om chatt.. Mestadels iallafall..

Jag är en privat person.

Jag släpper inte mycket info om mig själv ifråga om vad jag heter.. vart jag bor och liknande.

Sånt är jag tydlig med att förklara på en gång.

Det jag berättar om mig själv väljer jag att göra när jag känner mig redo..

Förstår inte varför folk ska ha så svårt att acceptera det.

Fattar inte att folk istället för att rycka på axlarna och säga jaha och så pratar man om nåt annat eller  går skilda vägar så  blir  många agressiva och måste göra nån sorts negativ tolkning om vem jag är.. Och personen känner mig inte ens..

Såna gånger är jag glad att jag inte säger så mycket.

Jag är på chatt för att chatta och ha skojj...

Chatt stannar för det mesta på chatt för mig.

Finns några få undantag men d är personer jag har pratat regelbundet med under en väldigt lång period.. iregel år... och jag känner att jag verkligen "känner" dom.

Förstår inte vad som är fel med det.

Jag är som jag är..

Varför får jag inte vara det?

Jag har mina skäl till varför jag inte vill ge ut så mycket..

Men jag ska inte behöva ta upp dom om jag inte vill..

Eller hur???

Varför bara inte acceptera att man tycker olika?

Man kan ju va "vänner" ändå.

Och om man tycker man inte passar som "vänner" så är d ju bara man slutar prata.

Jag förstår inte varför man måste komma med elaka kommentarer eller negativa tolkningar..

Jag hackar ju inte på deras val.

Varför ska d vara så svårt att respektera varandra????

Och alla dessa förlåt som inte betyder nåt..

Kastas ut till höger och vänster och två sekunder senare upprepas det dom just bad om ursäkt för..

Att jag bryr mig..

Att jag orkar...

Men jag vill så gärna tro gott om folk.

Jag vill så gärna ge folk en chans...

Behandla andra som du själv vill bli behandlad..

Det är nåt jag försöker leva efter även om jag nu långt ifrån alltid lyckas..

Kanske inte ens nästan..

Men d är en bra tanke tycker jag..

Fick en chock häromdagen när jag fick veta att en av sidorna jag chattar på inte är så säker som man hade kunnat tro.

Viss information som d står ska vara dold är tydligen inte det.

Känns otäckt tycker jag..

Även om många som jag kanske inte är helt ärlig så känns d otäckt när sånt läcker ut..

Det är härmed en varning till en av mina chatt kompisar som jag vet brukar läsa denna..

OM du finns på min msn behöver du inte oroa dig..

Detta är inte min hemma chatt jag syftar på utan min "nya".

Hoppas rätt person vet vilken chatt jag menar.

Jag funderar på att säga upp mitt nick där om det inte åtgärdas..

Jag har tagit upp det med en av vakterna och han skulle prata med dom som sköter chatten.

Bara hoppas d löser sig.

När jag sa åt en av dom jag brukar chatta med att jag funderar på att säga upp mitt nick så tog denne det personligt..

Fattar inte varför..

Man kan ju chatta oreggad...

Men jag är väldigt mån om mitt privatliv..

Jag vill inte att den information jag har valt att skriva ska kunna läsas av andra om jag inte valt d själv..

Jag vet inte varför d ska vara så svårt att förstå.

Kan nog tänka mig att många håller med mig där..

Man vill att det som man har valt hålla hemligt ska vara hemligt oxå..

Får se vad som händer.

Känner mig så sabla sliten.

Känner mig flera hundra år.

Vill bara gråta.

Gråter nästan redan.

Och jag saknar vovvarna..

Det gör ont i hjärtat...

Det är klart det finns ljus i mörkret... Men jag har svårt att se det just nu.

(men oroa er inte.. jag har en bra ficklampa. ;) )

Varför ska det vara så svårt att visa vänlighet?

varför ska det vara så svårt att accepter olikheter hos varandra?

Varför ska det vara så svårt att få vara sig själv?

Jag vill inte behöva ha någon mask för att dölja vad jag känner..

Jag vill inte behöva ha elefanthud för att inte bli sårad.

Det ska inte behövas.

Jag vill bara ha någon att kramas med..

Någon som kramar mig..

Någon som tänder ljuset..

Jag saknar mina vovvar..

Jag saknar glädjen.

Jag saknar hoppet..

Men även om nu detta inlägg verkar virrigt som få och mörkare än en grotta så oroa er inte..

Jag har ficklampa..

Så snart finner jag lysknappen igen.

Var rädda om varandra.

Respektera varandra.

Att älska är att leva

så lev för att älska

Gonatt

Mamma ringde idag på morgonen.

Luckie dog tidigt i morse.

Mamma hade suttit med henne några stunder.

Men det var när lillebror steg upp hon tittade på honom, sträckte på sig och gick bort.

Nu är den sista av mina bäbisar borta.

Nu finns det inget kvar av dom längre.

Minns fortfarande Lillan.

Hur jag gick och grät i skogen när jag var mobbad och hon kom springande till mig när hon hade smitit.

Lady som föddes dagen innan jag fyllde 19 och var väldens keligaste vovve.

Och Luckie.

Linslus, knasboll och ska alltid ha uppmärksamhet.

Har alltid drömt om att få en hund av deras blod.

Nu är dom alla borta.

Mina bäbisar.

Jag saknar dom så mycket.

Och jag vet att dom där hemma saknar dom säkert mer än jag.

Dom var ju våra bäbisar...

Nu är dom borta.

Pratade med mamma idag.

Hon har pratat med vetrinären och han tror Luckie kan ha cancer.

Dom ska testa en sak först, men om han hittar nåt när han undersöker henne nästa vecka så kan hon bli avlivad på fläcken.

Mamma orkar inte gå igenom en gång till d hon gick igenom med Lady.

Hon vill minnas Luckie som hon är.. Inte som Lady sjuk och härjad.

Och jag förstår henne..

Måste va så jobbigt för henne.. För dom allihopa.

Dom har ju levt med henne varje dag...

Jag har ju inte levt med  henne på flera år och jag vet hur mycket jag kommer att sörja.. Hur mycket värre är d då inte för dom?

Ingen vidare dag alls med andra ord.

Blev ingen lyckad stan visit heller..

Var inte direkt på humör om man säger så.

Dels pga magen och dels pga vovvsingen.

Provade skorna men d blev inget köp.. funderar om dom kanske va för stora (fanns ingen mindre storlek som jagkunde hitta och jag orkade inte fråga.)

Jag tog en fika.. mest för att inte förlora kontrollen över fobin men d kändes inge vidare.

Fick inte ens i mig min favvo middag med baccon.

Mår bara illa och känner mig allmänt blääääääh....

Ingen vidare dag med andra ord...

Börjar kännas som jag har sann drömmar...

Önskar bara dom kunde ha vart den trevliga sorten istället..

Vart är drömmarna om kärlek som slår in?

Varför inte få drömma om romantik och hemliga beundrare istället?

Varför bara om döden?

Jag bara undrar....

Detta blir ett rätt mörkt inlägg med några av mina funderingar om döden.

Men även här finns det hopp.

Tänker du nån gång på döden?

Tänker du nångång på att en dag kommer allt bara ta slut?

Tänker du nångång på att en dag kommer våra nära och kära inte finnas längre?

Det gör jag.

Och jag har svårt att hantera döden.

Det kanske ni har märkt på mina inlägg och drömmar om Lady.

Tanken på att folk bara slutar finnas stör mig.

Jag klarar inte riktigt av att acceptera det.

Vissa orsaker klarar jag av bättre än andra.

Hög ålder.

Sjukdommar.

Krig.

Mord.

Självmord.

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet så var det första gången jag bodde själv.

Jag var mycket äldre än vad dom flesta är som flyttar hemifrån för första gången.

Men pga magen och fobin så hade jag inte klarat av det först då.

Lägenheten dit jag flyttade var pappas..

Och det hade precis öppnat en matbutik knappt ett stenkast från den.

Så jag hade som inget val.

Hade ingen större lust att flytta alls om jag ska vara ärlig.

På den tiden var jag ohyggligt mycket sämre än jag är nu och tanken på att bo själv skrämde mig nåt fruktansvärt.

Dessutom kände jag ju ingen här.

Men flytta gjorde jag.

I huset jag bodde var dom flesta rätt mycket äldre.

Förutom två st.

Min dörr i dörr granne som dessutom hade samma efternamn som min granne där hemma.. (d gav mig en viss tröst)

Och i lägenheten under mig bodde G.

G var den som var närmast mig i ålder och därför mest intressant.

Dörr i dörrgrannen var nånstans mellan mig och mina föräldrar i ålder så därför inte riktigt lika intressant.

Men han var social och riktigt trevlig.

Vi brukade alltid hälsa när vi sågs och småprata ibland. Och på sommaren när jag va ute och gick så vinkande han alltid om han satt och solade på balkongen.

Egentligen ville jag lära känna både honom och G närmare men jag va blyg och vågade inte. G såg jag så sällan och han såg inte så "inbjudande" ut och den andra grannen (kallar honon R.B ) va ju som sagt äldre.

Och jag tänkte ju liksom att det finns ju alltid tid.

Men en dag så hör jag hur det lever om ute i hallen.

Då står några och bankar på R.Bs dörr och vill att han släpper in dom.. Annars skulle dom ringa polisen. (detta är ju dels bara d jag hörde genom dörren och flera år sen så jag kan ha kommit i håg fel och hört fel)

Det visar sig sen att R.B har tagit bort sig.

Han var död.

Mina första tankar var hur obehagligt det var att veta att han hade legat död bara några meter från mig.

Och hur dåligt måste han ha mått...

Och varför hade jag inte vågat lära känna honom?

Nu var det ju försent.

När värsta choken hade släppt så insåg jag hur kort livet är.

Man får bara så många chanser med saker och ting..

Man vet aldrig när livet tar slut.

Så jag bestämde mig för att inte slösa mer med chanserna.

Vid nästa tillfälle jag fick skulle jag minsann försöka lära känna G.

Inte nu för att jag va intresserad av honom på annat sätt än en potentiell kompis.

Tyckte han såg lite för "arg" ut för min smak.

Men jag skulle minsann våga ta kontakt.

Tiden gick och inget tillfälle dök upp.

Så en dag ser jag hur han flyttar...

Kände hur jag fick en klump i magen.

Nu var detta oxå försent..

Till min stora förvåning flyttade han till ett hus som var ihop byggt med mitt..

Läckert va?

Den sommaren bröt han benet.

Trisst för honom tur för mig.

För på en av mina promenader så var han ute och hoppade runt samtidigt..

Och eftersom han va på kryckor hade han ingen chans att hinna undan.. *S*

Och benet va du d perfekta samtalsämnet.

Så jag tog mod till mig och sa hej...

Och det va så allt började för oss...

Vi blev tillsammans och dom åren var dom lyckligaste i mitt liv.

Har aldrig vart så kär i någon eller älskat någon så mycket som han..

Han var/är min inspiration.

Det va han som inspirerade mig att börja måla.

Det va han som fick mig att fota.

Det är tack vare han jag har dator och skriver här och chattar.

Och det är tack vare honom jag lärde känna Ls och fick gå ut på krogen för första gången i mitt liv.

Så dom största framgångarna jag har gjort med mig själv och min sjukdom är tack vara honom.

Och egentligen oxå tack vara R.B

Man vet inte hur många chanser man får här i livet.

Så man måste passa på.

Jag tänker fortfarande på R.B

Framförallt på sommaren.

Han var verkligen en sommar människa.

Och än idag när jag är ute och promenerar på sommaren eller en riktigt solig dag och tittar upp mot hans lägenhet så ser jag fortfarande honom där.

Däremot finns det andra tillfällen som jag inte riktigt kan acceptera alls.

Som verkligen får mig att vilja kräkas.

Som i helgen.

Då var en i min närhet bara en hårsmån från att dö.

Och då var det inte säkerhetsbälten, ett snabbt tänkande, snabba reflexer, intuition, mod eller nåt annat som räddade dennes liv.

Inte ens att denne kunde skriva på hjälp eller på annat sätt larma om faran.

Utan det handlade om ren och skär jävla TUR!!!

Jag kan inte acceptera d ordet när d kommer till överlevande.

TUR.

Tur har man i kärlek, på lotto eller andra tävlingar..

Inte när d kommer till liv eller död.

När det kommer till liv och död då ska d handla om att kunna fighta för att överleva.

Inte bara nån jälva TUR.

Jag borde förstås vara jävligt glad och tacksam för att denna nu hade turen på sin sida och det är jag förstås.

Men just nu är jag fortfarande så pass chockad över hur nära det var att jag inte kan tänka så långt.

Allt jag kan tänka var hur nära det var.

För det va såååå nära.

Och överlevandet var bara ren och skär jävla TUR.

Fatta alltså..

TUR!!!

Vad hade hänt om turen inte ingripit?

Jag mår illa när jag tänker på d..

Trodde jag skulle kräkas när jag hörde nyheten.

Hela helgen har vart jobbig.

Nu är d inte så att personen ligger på sjukhus eller är skadad på nåt vis.

Utan så vitt jag vet så är personen hemma och mår gott.. (eller på jobbet är ju ändå måndag)

TUR.

Jo det kan man ju lungt säga.

Fy tusan bara så skrämmande...

Man vet aldrig hur många chanser man får här i livet.