Hade hoppats detta skulle bli en kanske lite fräck tanke eller bara en uppdatering om hur helgen har vart osv.

Istället blir detta ett mörkt trisst tycka synd om mig själv inlägg som jag säkert egentligen inte borde skriva.

Men när d händer nåt i mitt liv så är alltid första reaktionen att skriva av mig.

Framförallt när jag inte har nån jag kan prata med.

När jag inte har nån som orkar lyssna eller förstår eller kan luta mig mot.

Bla har jag fått höra att en person jag verkligen gillade att umgås med och har saknat tydligen bara "låtsades" vara vän med mig. Och egentligen tyckte han så pass illa om mig att han undvek att hälsa på om d gick.

Kul att höra va?

Det är bara en sån där typisk sak jag har fått höra den sista tiden.

Förstår inte hur vissa människor kan vara så snabb att dömma andra som dom egentligen inte ens känner.

Att det kan va så lätt för vissa att leta/påpeka fel hos en utan att för ett ögonblick tänka på hur dom beter sig själva eller ens ha en tanke på vad dom själva säger..

Men jag antar jag är lätt att hitta fel på..

Jag är lätt att klaga på...

Jag är lätt att inte bry sig om...

Jag har inte d där sockersöta utseendet som gör att folk ser hur dom mår.

När jag är blyg får jag höra att jag är tillbaka dragen. (med en negativ ton)

När jag tar illa upp över vad nån säger så är jag aggressiv.

När jag mår dåligt (fobin och magen) så ser jag arg ut.

Och vågar jag mig på att gråta så blir jag utskälld för d..

Och om jag väl vågar prata med nån så är jag antingen för "på" eller klängig.

Och om jag råkar göra nåt fel så är d aldrig nån som bryr sig om att veta vad som hände.. Dom bara dömmer och låter mig aldrig gå vidare.

Jag är bara en sån som inte har nåt egentligt värde i andras ögon.

När jag försvinner ur nåns liv så är jag inte nån som saknas eller letas upp.

Det blir allt svårare att hitta ett värde i mig själv.

Det blir allt svårare att våga lita på andra.

Det blir allt svårare att våga,

Varför är det aldrig nån som vill se d bra i en?

Varför är d aldrig nån som säger ;om du försvinner så skulle jag sakna dig?

Varför är d aldrig nån som säger du kan luta dig mot mig?

Varför är d aldrig nån som säger att du är en så bra vän.

Varför är d aldrig nån som märker hur mycket jag ställer upp?

Varför är d aldrig nån som märker hur mycket jag ger av mig själv?

Varför är d aldrig nån som ser nåt av värde i mig?

Svaret kanske är enklare än man tror...

Jag kanske inte har nåt

Dåligt självförtroende är inget man har.

Det är nåt man får...

Då va tiden avbokad   

Varning för svordommar.

Vilket Satans Jävla Sug!!!   

Egentligen va d tänkt att detta inlägg skulle va glatt muntert och pirrigt till max.

Men det är ju måndag...

Egentligen är d en massa saker som spelar in på mitt humör.

Började med att helgen inte va nåt vidare.

Jag försökte verkligen få upp stämningen.

Men d va som att slå huvet i väggen.   

Inget förlåt heller för den delen.

Känns som det är så mycket negativt hela tiden bara.

Känns som ingen har nån som helst tro på mig.

Som om ingen tycker att nåt jag gör duger på nåt jävla sätt alls..

Allt jag gör är fel.

Inget jag gör duger.

Skit samma...

Idag skulle jag umgås med en Ls. Vi skulle gå på stan och ha trevligt.

Och det hade vi verkligen.

Och när vi ändå va i stan så beslöt jag mig för att nu äntligen boka tid hos tatueraren för att fixa till mitt fiasko.

Väntetiden brukar ju vara flera månader.

Så gissa min förvåning när jag fick en tid nu på onsdag..

Hurra för mitt lag..   

Va inte så lätt att prata med efter d kan jag säga.. hehe

Jag blev alldeles darrig.

Pirrig och alldeles knasig. *L*

Naturligtvis lyckades jag tappa bort lappen där tiden stod så vi va tvungen gå tillbaka och kolla.. Snacka pinsamt.

Men sen kom d till skjuts.

Jag tar mig inte dit utan hjälp.

Ls visste jag att jag kunde räkna bort för hon skulle tyvärr jobba...

Så jag ringde till mamma..

Men dels hade dom en tid på las.. Men hon skulle kanske hinna.. Va värre är att det ska tydligen va snöstorm på onsdag. Så hon vill inte köra.

Och d har jag all förståelse för..

Hon har ju en muskelsjukdom och om hon anstränger sig för mycket så slår det även på ögonen.. Och då ska man verkligen inte köra i så dåligt väder.

Så jag ringde min faster.. Tyvärr är hon utomlands.

Mina boende stödjare har tyvärr möte.

Så jag ringde pappa..

Jag antog att han skulle jobba så jag räknade med ett nej.

Men han har tagit ledigt just på ons.. Men för att fixa med huset..

Och det förstår jag naturligtvis...

Så han lät väldigt irriterad över att jag frågade..

Och jag vill som sagt inte störa.. Så det är inte d att han har fullt upp som va problemet utan mer vad han sa...

Och hur han sa d...

Och va jag nu tvugen att ha en tatuering?????????

Jag blev så sabla ledsen och besviken på honom.

Jag påpekade åt honom att jag självklart förstod att han hade fullt upp..

Och han borde veta att han va den sista jag ringde till....

(som ni säkert förstår så ligger d annat bakom min starka reaktion än bara just detta men jag blev så sabla ledsen och besviken på hans reaktion. Jag ber iregel aldrig honom om nåt) 

Hur som helst så gick han irriterat och motvilligt med på att köra mig.

Men det jag såg så otroligt mycket fram emot längtar jag nu mindre efter än att dra en tand...

Att tatuera sig ska ju va en upplevelse.. Nåt kul.. Nåt man delar med sina vänner (OM man nu har nån med sig)

Inte nåt man tvingar nån till..

Nu är jag mer nervös över hur sur pappa kommer att vara än över smärtan, magen och fobin...

Funderar seriöst på att avboka.

Håller tummarna på att vädret är så pass bra att mamma kommer.

Hon ville faktist vara med. (hon leker med tanken på att snygga till den hon har)

Känns bara så satans sugigt just nu...

Och det ligger som sagt mer bakom hur jag mår än det som är sagt här och gällande fler personer än vad som är nämnt här.

Känner jag behöver en kram

Satt just och kollade på ett foto av Lady.

Saknar henne så mycket.

Drömmer fortfarande mycket om henne.

Men inatt drömmde jag om Luckie.

Jag drömde att hon började uppvisa samma symtom som Lady gjorde innan hon dog.

Lady hade nu cancer och fick tumörer men i min drömm hade hon sjukdoms symtom först.

Jag drömmde mycket om Lady innan hon blev sjuk att hon just va sjuk.

Hoppas detta inte är ett tecken på att d är Luckies tur..

Å andra sidan.

Hon är över 12 år gammal..

OM hon blir sjuk så är d inte direkt oväntat.

Men...

Jag saknar Lady så mycket.

Vill inte förlora Luckie oxå. Även om vi nu aldrig träffas så har hon en plats i mitt hjärta som är bara hennes..

Det har dom alla tre..

Lillan, Lady och Luckie

Dom kommer alltid vara mina bäbisar.

Älskar dom så mycket.

Ofta när jag drömmer om Lady så inser jag i drömmen att hon är död..

Men trots det så försvinner hon inte utan stanna kvar.

En gång i drömmen frågade jag mamma medan jag gosade med Lady..

-Men ser du henne då?

-Javisst sa mamma och plockade bort lite hundhår från golvet.

Jag funderade ett tag medan jag gosade vidare..

Tänk om d va så att bara jag såg Lady som Lady och mamma såg henne som en förmultnad kropp..

Så jag frågade -men hur ser hon ut då???

Jag hann dock vakna innan hon svarade.

Tänk så man kan drömma va?

Mina bäbisar.

  Lillan   Lady   Luckie