Hej älskling.
Det har varit fint väder idag.
Solen värmde och det blåste nästan inte alls.
Jag beslöt mig för att gå på en promenad.
Vet inte riktigt vart jag gick, jag bara lät tankarna och fötterna gå dit dom ville...
Jag nästan njöt av att komma ut...
När jag kom hem var jag utmattad och för första gången på länge är jag inte helt grå i ansiktet. Kinderna är faktiskt rosiga.
Du skulle nog inte känna igen mig nu.
Jag har tappat flera kilon och håret är alldeles livlöst.
Jag sitter och dricker en kopp the.

Jag tog fram din favorit kopp av bara farten.

Jag satte läpparna på den sida du brukar dricka.

Sen ställde jag försiktigt tillbaka den i skåpet igen.

Jag saknar dig......
Jag fick höra att det var en massa blod på marken.
Ditt blod...
Visiret hade gått sönder, vill inte tänka på vad dom vassa delarna gjorde med ditt ansikte.
Fick höra att det var tur att du bröt nacken och inte behövde plågas...

Tur.

Tur hade det varit om du fortfarande var hos mig.

Nu har drömmarna börjat komma.
Kuratorn sa att dom skulle göra det...
Fruktansvärda drömmar...
Om dig...
Jag drömmer om olyckan.
Ibland är det jag som kör bilen och ser din kropp komma farande över motorhuven.
Ibland sitter jag bakom dig och överlever...
Du ligger där på marken och ropar efter mig men jag hinner aldrig fram...

Jag vaknar panikslagen och sträcker mig efter dig.

Men du är inte där..

Och du kommer aldrig mer att vara det.

Jag saknar dig...

 
Hej älskling.
Jag sitter i sängen.
Har inte varit uppe på hela dan annat än för att hämta vatten och gå på toaletten.
Jag orkar bara inte.
Din moster kom förbi.
Jag orkade inte gå till dörren.
Svarade inte i telefonen heller...
Jag har sovit mycket, eller snarare legat i dvala eller nåt.
Jag drömmer inte och trots att jag sover hela dagar så är jag inte det minsta piggare än innan...
Kommer det nånsin sluta göra ont?
Läker tiden verkligen alla sår?
Gör den det????
Jag tyckte alltid det var farligt när du körde motorcykeln på vintern,
men du körde alltid försiktigt och bilen du krockade hade fått sladd.
Du hade ingen chans...
Ingen blev skadad.
Förutom du...
Det satt ett litet barn i bilen.
Olyckan var inte ditt fel, men det vet du nog redan.
Familjen i bilen blev svårt chockade.
Din mamma träffade dom på kuratorns inrådan.
Jag orkade inte...
Trodde aldrig jag skulle vara tvungen att leva utan dig...
Aldrig...

Hej älskling.
Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag.
Orkade bara inte...
Jag var och handlade idag.
När jag kom fram till kassan upptäckte jag att jag hade köpt dig en ny rakhyvel eftersom din gammla är utsliten.
Jag kunde inte andas....
Tiden stannade nästan...
Hon i kassan tittade underligt på mig.
Jag lyckades få fram pengarna och betalade.
Jag nästan sprang hem...
Jag har den framför mig.
Den bara ligger där, som en påminnelse den tid vi aldrig kommer att få tillsammans...

Som ett hån.

Förlåt, det är ju inte ditt fel att du inte är här...
Jag bara saknar dig...
Saknar oss.
Det är så tomt i längeheten utan dig.
Sängen känns inte lika varm och trygg längre.
Ibland ligger jag i sängen och låtsas att du ligger brevid mig...
Om jag koncentrerar mig nog mycket kan jag se dig lika tydligt som om du verkligen låg där....
Bläcket flyter ut av mina tårar.
Ögonen svider.
Det gör så ont utan dig.
Jag älskar dig.

Hej älskling.
Jag var vid graven idag.
Kände du min närvaro?
Jag sa inget, jag bara satt där.
Din mamma kom.
Hon grät...
Hon var blek...
Vi hade inget att prata om så jag gick.
Jag har på mig en av dina tröjor.
Du vet, den jag gav dig i julklapp.
Jag känner mig lite närmare dig med den på.
Den doftar fortfarande som dig...
Jag har alltid älskat din doft.
Den var så varm och mannlig och så......du.....
Det närmar sig sommar.
En sommar utan dig....
Ingen som retar mig för att jag sitter inne för att jag tycker att det är för varmt.
Ingen som håller min hand under kvälls promenaden.
Jag vill inte vara utan dig.
VILL INTE!!!
Ibland, när jag har gråtit en hel dag kan jag inte sluta skaka.
Hela jag vibrerar.
Sen somnar jag av utmattning,
och när jag vaknar på morgonen, är du inte där..

Hej älskling.
Vet inte vart jag ska börja nånstans.
Vi begravde dig för några dagar sedan.
Det va fint väder och du fick en fin plats.
Jag kan fortfarande inte förstå att du är död.
Jag är glad att du inte led, men jag var inte hos dig... Förlåt.
DET GÖR SÅ ONT...
Jag fick ju inte ta farväl.
Det gör så ont, så ONT...
Mitt hjärta slår, men det känns som en stor del av det är sten.
Är du arg på mig för att jag inte var hos dig?
Det var mitt fel....
Om jag bara inte varit sen hade det aldrig hänt...
Det gör så ont. Oh, Gud, det gör så ont, så ont, SÅ ONT....
Det var kuratorn på sjukhustet som föreslog att jag skulle skriva till dig.
Jag kommer inte ihåg varför.
Sen du försvann glömmer jag saker hela tiden.
Ibland glömmer jag bort att stiga upp på morgonen.
Jag måste påminna mig själv om att andas.
Jag saknar dig!
Du var allt jag hade...
Jag älskar dig!
Jag kommer alltid att älska dig!
Tänker på dig...
Puss...

Jag vet inte hur det började.

Känns som vi hade grälat hela dagen.

Tillslut kändes d som vi bara stod och skrek åt varann.

Plötsligt såg jag en förändring i hans blick.

Nåt som jag aldrig hade sett förrän nu..

Så höjde han handen.

Handen...

Nej!

Nej.. Nej nej nej nej nej.

Allt jag kunde se var handen.

Hela världen blev en hand..

Nej nej nej..

Jag skrek inom mig...

Handen.

nej

Den kom närmare och närmare.

Herregud..

Tillslut....

Nej nej nej neeeeeeeejjjjjj

KLATCH!!!

Vaggar på golvet fram och tillbaka..

Detta händer inte...

Detta händer inte..

Detta händer inte..

DETTA KAN INTE HÄNDA!

Nåt tar emot..

HAN håller om mig..

Jag mår illa..

Är rädd..

Kan inte tänka..

Hör att han säger nåt om och om och om igen..

Kan inte höra vad..

Kan inte tänka.

Nåt rinner från näsan.

Jag torkar med handen..

Det är blod..

Herregud.. MITT BLOD!!!!!

Jag blöder..

JAG blöder...

Detta händer inte..

Han älskar mig..

Jag vet han älskar mig...

HAN ÄLSKAR MIG!

Det måste vara en dröm...

Detta händer inte..

Strax kommer jag vakna och allt kommer att vara en dröm...

Snälla.. Låt det vara en dröm..

Snälla.. snälla snälla snälla..

Jag måste vakna..

Vakna vakna vakna vakna vakna vakna vakna vakna...

VAAAAKNAAAAAA!!!!!!!!!

Vet inte riktigt hur jag hamnade där första gången. På kyrkogården.
Jag antar att jag hade hemlängtan och sökte efter ett ställe som var lika fridfullt som skogen där.

Det finns en söt liten park just i närheten av där jag bor nu men det är inte samma sak, och man är så sällan ensam.
Jag har alltid gillat att promenera, och en dag hamnade jag bara där.

På kyrkogården.
Det kändet lite konstigt först, att promenera där bland stenarna, men efter ett tag kändes det nästan lika fridfullt som skogen jag längtade efter.
Ibland gick jag runt och tittade på stenarna.

Det var så jag hittade Dennis.

Det var allt som stod på det slitna korset.

Dennis.

Inget efternamn, inga årtal, bara Dennis.
Jag tyckte det kändes hemskt att nån kunde bli bortglömd på det viset. Det fanns aldrig några blommor där, eller några andra bevis på att någon annan än jag sörjde honom, för det gjorde jag nu. Jag har alltid varit lite ensam och tanken på att någon låg där, alldeles ensam och bortglömd av världen som jag ofta kände mig var mer än jag kunde stå ut med.
Jag kände mig aldrig riktigt ensam efter det. Jag var där och pratade med honom. Ibland och inbillade mig att en varm bris eller trädens prassel var att hans själ uppskattade mina besök.

Låter fånigt, jag vet.. Men ändå..
En vinter kväll när jag var på väg därifrån blev jag överfallen. Tydligen var det nån som trodde att jag hade pengar med mig dit.

Jag sprang allt jag kunde, men han var större än jag och det var halt. Jag föll hårt i snön och trampade fel med foten. Det sprängde i lungorna och hjärtat bultade. Han böjde sig hotfullt över mig när en man kom springande och han flydde.
Min räddare frågade om jag var ok och det var jag förutom att jag inte kunde stödja helt på foten. Han erbjöd sig att hjälpa mig hem och lättad tackade jag ja. Ville inte vara ensam riktigt än.

Vi började prata.

Först om vad jag gjorde på kyrkogården så sent och jag sa att jag besökte en vän. Han log ett varmt leende som värmde mig ändå in i själen, och sa att det var nog inte många som hade en sån bra vän som tänkte på en ända in i den andra världen.
Jag rodnade och skämdes lite för att jag inte egentligen visste vem Dennis var. 

Efter det pratade vi mest om vardagliga saker och skrattade åt varandras skämt. Jag har aldrig känt mig så trygg med någon som jag gjorde då.
Vi var snart framme vi min port.

Jag frågade om han ville följa in och värma sig men han avböjde artigt och sa att det var dags för honom att bege sig hemåt.
Jag vet inte varför men jag gav honom en kram och han pussade mig på pannan.
Det var en lätt och sval puss och kändes inte mer än en sval bris mot min panna.
Jag gick in och tände i trappuppgången.

Jag vände mig om för att fråga om han inte ville komma in och värma sig en stund i alla fall, men han var borta.
-Jag vet ju inte ens vad du heter, ropade jag ut i mörktet.
-Dennis, viskade vinden som svar.
Molnen blåste undan och en smal månskärva lös upp marken omkring mig. Där i snön synte mina spår tydligt, men dom var ensamma...

Förr om åren, så långt tillbaka att man inte längre minns gick svarta frun genom bygderna för att belöna de som gjort gott och straffa dom som gjort ont..
Hon gick genom byarna och lämnade sitt märke på husen.
Men det va nåt som skedde så sällan att dom flesta inte längre trodde på henne utan att det bara var nåt man berättade för barnen så dom inte skulle vara stygga...
-Nu är det bäst ni är goda så inte svarta frun kommer och straffar er.. Så sa man..
I en sån by kom hon att passera en höstnatt och lämna sitt straff..
Det var som vilken by som helst på den tiden.
Det fanns en borgmästare, en kyrka och en nedgången skola.
Det va inte något speciellt med byborna heller..
Dom var som folk var mest på den tiden..
Vissa rika andra fattiga.. Vissa hade en givmild själ medan andra bara såg efter sitt egna hem.
Hans och hans fru Gun var två av dess mer givmilda själar..
Så mycket delade dom med sig av det dom hade att folket tyckte att dom var stolliga..
Men allra värst tyckte dom nog det var när Hans på vägen hem från en resa till grannstaden mötte en sjaskig luffare längs vägen.
Luffaren hade vart mycket hungrig och sjuklig så Hans bjöd honom att följa hem till sig där han kunde stanna tills han va frisk nog att fortsätta sin färd.
Luffaren var tacksam och följde med..
Byborna skakade på huvudet och undrade hur han kunde göra detta mot stackars Gun som vid detta tillfälle var gravid med deras 5 barn.. Och om Gud ville, det första som skulle leva att se dagens första ljus.. För det hade varit så illa att ingen av de tidigare barnen överlevt födseln och det tog hårt på både Hans och Gun.. Men dom hade iallafall varandra.. Och det gladde deras hjärta.
Tillsammans vårdade dom luffaren och födde honom tills han kände sig nog kry att vandra vidare.
Han läste en välsingelse över dom innan han gick genom dörren och sen var han borta.

I byn bodde oxå borgmästarens broder Karl som oxå var skolans magister.
Det var en ståtlig man i sina bästa år men hade en så kall och hår uppsyn att barna var rädda för honom.
Sträng var han oxå.. På gränsen till riktigt grym faktiskt..
Han straffade barnen hårt för deras okunskap eller barna påhitt..
Linjalen ven ofta och hårt över fingrar och rumpor..
Och i skamvrån fick man stå så länge att benen skakade..
Men värst ändå var nog när Jons valp följde efter honom till skolan.
Den olyckliga lilla valpen gnydde utan för porten och störde magistern..
Han blev högröd i ansiktet och öppnade dörren så den träffade valpen över tassen..
Men den lilla vovven bara höll upp den onda tassen och viftade glatt på svansen..
Magistern skrek av ilska så den lilla valpen kröp i hop och så sparkade han den så att den lilla kroppen flög av bron.
Men den stackars lilla valpen som aldrig fått uppleva annat än godhet kom i sitt ovett tillbaka glad i hågen.. Men kanske oxå lite rädd?
Magistern gick fram till den och stampade så hårt att det hördes ett krasande ljud och den lilla valpen skrek så otäckt i smärta att värre hade ingen hört..
I sju dagar orkade den lilla valpen leva innan dess sargade kropp tillslut gav upp...
Jon va otröstlig när han höll om den lilla kroppen..

Den hösten var hård och kall..
Vinden piskade över skogen och kylan letade sig in i varje springa i varje hus...
Och sen på natten vandrade svarta frun genom bygden..
Hennes blick vandrade från hus till hus likt en lie över den mogna åkern.
Hennes hår var svart som natthimmeln och hyn lika vit som snön.. Ögonen gnistrade som stjärnorna på himmelen och var lika hårda som is.
Vid vissa hus stannade hon och strök över dörren.. Dom flesta gick hon bara lungt förbi..
Men i två av husen...
I två av dom gick hon in..
Hon gick hon gick fram till sängen där Hans låg brevid sin Gun och sov..
Han låg med armen beskyddande över henne och dom båda andades lungt och fridfullt..
Hon tittade på dom och sa med en röst lika klar som kristall, -en gåva för eran godhets skull och så förde hon sin hand över Guns stora mage.. Hon rörde sig i sömnen och log.

I det andra huset bodde magistern..
Han låg i sängen och sov med händerna hårt knutna och ett ilset uttryck även i sömnen...
Hon tittade på honom och sa med en röst som den kallaste vinternatt -för din ondskas skull.
Hon tog med fingret på ett blottat ben.. Han slog efter henne som efter en fluga och klöste med naglarna där hon tagit som om han vart biten av ett mygg...
På morgonen fortsatte allt som vanligt..
Men magistern låg febersjuk och läkaren hade aldrig sett nåt liknande..
Han vred sig i hemska plågor och hade kliat sitt ben så mycket att där fanns fullt av långa blodiga sår.. Både sänglinnen och hans händer var täckta av torkat blod.. Hela tiden yrade han om kvinnan som stått vid sängen och smittat honom..
Han kände hur vidriga maskar krälade i hans kropp och åt av hans kött.. Det stank i rummet och man kunde inte vara där länge..
Han kastade sig av och an i sängen klösande och skrikande efter nåt bara han kunde se..
I sju långa dagar pågick detta innan magistern slutligen dog.. Och då hade han kastat sig av och an så mycket att ryggen var bruten..

Hos Hans och Gun däremot låg ett skimmer av kärlek och frid..
Gun var stark och frisk och födde två vackra barn.. En flicka och en pojke..
Alla gladdes åt deras kärlek och barnen växte upp i det tryggaste hem med kärlek och harmoni..
Största av gåvor är kärleken..