Detta blir ett rätt mörkt inlägg med några av mina funderingar om döden.

Men även här finns det hopp.

Tänker du nån gång på döden?

Tänker du nångång på att en dag kommer allt bara ta slut?

Tänker du nångång på att en dag kommer våra nära och kära inte finnas längre?

Det gör jag.

Och jag har svårt att hantera döden.

Det kanske ni har märkt på mina inlägg och drömmar om Lady.

Tanken på att folk bara slutar finnas stör mig.

Jag klarar inte riktigt av att acceptera det.

Vissa orsaker klarar jag av bättre än andra.

Hög ålder.

Sjukdommar.

Krig.

Mord.

Självmord.

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet så var det första gången jag bodde själv.

Jag var mycket äldre än vad dom flesta är som flyttar hemifrån för första gången.

Men pga magen och fobin så hade jag inte klarat av det först då.

Lägenheten dit jag flyttade var pappas..

Och det hade precis öppnat en matbutik knappt ett stenkast från den.

Så jag hade som inget val.

Hade ingen större lust att flytta alls om jag ska vara ärlig.

På den tiden var jag ohyggligt mycket sämre än jag är nu och tanken på att bo själv skrämde mig nåt fruktansvärt.

Dessutom kände jag ju ingen här.

Men flytta gjorde jag.

I huset jag bodde var dom flesta rätt mycket äldre.

Förutom två st.

Min dörr i dörr granne som dessutom hade samma efternamn som min granne där hemma.. (d gav mig en viss tröst)

Och i lägenheten under mig bodde G.

G var den som var närmast mig i ålder och därför mest intressant.

Dörr i dörrgrannen var nånstans mellan mig och mina föräldrar i ålder så därför inte riktigt lika intressant.

Men han var social och riktigt trevlig.

Vi brukade alltid hälsa när vi sågs och småprata ibland. Och på sommaren när jag va ute och gick så vinkande han alltid om han satt och solade på balkongen.

Egentligen ville jag lära känna både honom och G närmare men jag va blyg och vågade inte. G såg jag så sällan och han såg inte så "inbjudande" ut och den andra grannen (kallar honon R.B ) va ju som sagt äldre.

Och jag tänkte ju liksom att det finns ju alltid tid.

Men en dag så hör jag hur det lever om ute i hallen.

Då står några och bankar på R.Bs dörr och vill att han släpper in dom.. Annars skulle dom ringa polisen. (detta är ju dels bara d jag hörde genom dörren och flera år sen så jag kan ha kommit i håg fel och hört fel)

Det visar sig sen att R.B har tagit bort sig.

Han var död.

Mina första tankar var hur obehagligt det var att veta att han hade legat död bara några meter från mig.

Och hur dåligt måste han ha mått...

Och varför hade jag inte vågat lära känna honom?

Nu var det ju försent.

När värsta choken hade släppt så insåg jag hur kort livet är.

Man får bara så många chanser med saker och ting..

Man vet aldrig när livet tar slut.

Så jag bestämde mig för att inte slösa mer med chanserna.

Vid nästa tillfälle jag fick skulle jag minsann försöka lära känna G.

Inte nu för att jag va intresserad av honom på annat sätt än en potentiell kompis.

Tyckte han såg lite för "arg" ut för min smak.

Men jag skulle minsann våga ta kontakt.

Tiden gick och inget tillfälle dök upp.

Så en dag ser jag hur han flyttar...

Kände hur jag fick en klump i magen.

Nu var detta oxå försent..

Till min stora förvåning flyttade han till ett hus som var ihop byggt med mitt..

Läckert va?

Den sommaren bröt han benet.

Trisst för honom tur för mig.

För på en av mina promenader så var han ute och hoppade runt samtidigt..

Och eftersom han va på kryckor hade han ingen chans att hinna undan.. *S*

Och benet va du d perfekta samtalsämnet.

Så jag tog mod till mig och sa hej...

Och det va så allt började för oss...

Vi blev tillsammans och dom åren var dom lyckligaste i mitt liv.

Har aldrig vart så kär i någon eller älskat någon så mycket som han..

Han var/är min inspiration.

Det va han som inspirerade mig att börja måla.

Det va han som fick mig att fota.

Det är tack vare han jag har dator och skriver här och chattar.

Och det är tack vare honom jag lärde känna Ls och fick gå ut på krogen för första gången i mitt liv.

Så dom största framgångarna jag har gjort med mig själv och min sjukdom är tack vara honom.

Och egentligen oxå tack vara R.B

Man vet inte hur många chanser man får här i livet.

Så man måste passa på.

Jag tänker fortfarande på R.B

Framförallt på sommaren.

Han var verkligen en sommar människa.

Och än idag när jag är ute och promenerar på sommaren eller en riktigt solig dag och tittar upp mot hans lägenhet så ser jag fortfarande honom där.

Däremot finns det andra tillfällen som jag inte riktigt kan acceptera alls.

Som verkligen får mig att vilja kräkas.

Som i helgen.

Då var en i min närhet bara en hårsmån från att dö.

Och då var det inte säkerhetsbälten, ett snabbt tänkande, snabba reflexer, intuition, mod eller nåt annat som räddade dennes liv.

Inte ens att denne kunde skriva på hjälp eller på annat sätt larma om faran.

Utan det handlade om ren och skär jävla TUR!!!

Jag kan inte acceptera d ordet när d kommer till överlevande.

TUR.

Tur har man i kärlek, på lotto eller andra tävlingar..

Inte när d kommer till liv eller död.

När det kommer till liv och död då ska d handla om att kunna fighta för att överleva.

Inte bara nån jälva TUR.

Jag borde förstås vara jävligt glad och tacksam för att denna nu hade turen på sin sida och det är jag förstås.

Men just nu är jag fortfarande så pass chockad över hur nära det var att jag inte kan tänka så långt.

Allt jag kan tänka var hur nära det var.

För det va såååå nära.

Och överlevandet var bara ren och skär jävla TUR.

Fatta alltså..

TUR!!!

Vad hade hänt om turen inte ingripit?

Jag mår illa när jag tänker på d..

Trodde jag skulle kräkas när jag hörde nyheten.

Hela helgen har vart jobbig.

Nu är d inte så att personen ligger på sjukhus eller är skadad på nåt vis.

Utan så vitt jag vet så är personen hemma och mår gott.. (eller på jobbet är ju ändå måndag)

TUR.

Jo det kan man ju lungt säga.

Fy tusan bara så skrämmande...

Man vet aldrig hur många chanser man får här i livet.