Förr om åren, så långt tillbaka att man inte längre minns gick svarta frun genom bygderna för att belöna de som gjort gott och straffa dom som gjort ont..
Hon gick genom byarna och lämnade sitt märke på husen.
Men det va nåt som skedde så sällan att dom flesta inte längre trodde på henne utan att det bara var nåt man berättade för barnen så dom inte skulle vara stygga...
-Nu är det bäst ni är goda så inte svarta frun kommer och straffar er.. Så sa man..
I en sån by kom hon att passera en höstnatt och lämna sitt straff..
Det var som vilken by som helst på den tiden.
Det fanns en borgmästare, en kyrka och en nedgången skola.
Det va inte något speciellt med byborna heller..
Dom var som folk var mest på den tiden..
Vissa rika andra fattiga.. Vissa hade en givmild själ medan andra bara såg efter sitt egna hem.
Hans och hans fru Gun var två av dess mer givmilda själar..
Så mycket delade dom med sig av det dom hade att folket tyckte att dom var stolliga..
Men allra värst tyckte dom nog det var när Hans på vägen hem från en resa till grannstaden mötte en sjaskig luffare längs vägen.
Luffaren hade vart mycket hungrig och sjuklig så Hans bjöd honom att följa hem till sig där han kunde stanna tills han va frisk nog att fortsätta sin färd.
Luffaren var tacksam och följde med..
Byborna skakade på huvudet och undrade hur han kunde göra detta mot stackars Gun som vid detta tillfälle var gravid med deras 5 barn.. Och om Gud ville, det första som skulle leva att se dagens första ljus.. För det hade varit så illa att ingen av de tidigare barnen överlevt födseln och det tog hårt på både Hans och Gun.. Men dom hade iallafall varandra.. Och det gladde deras hjärta.
Tillsammans vårdade dom luffaren och födde honom tills han kände sig nog kry att vandra vidare.
Han läste en välsingelse över dom innan han gick genom dörren och sen var han borta.

I byn bodde oxå borgmästarens broder Karl som oxå var skolans magister.
Det var en ståtlig man i sina bästa år men hade en så kall och hår uppsyn att barna var rädda för honom.
Sträng var han oxå.. På gränsen till riktigt grym faktiskt..
Han straffade barnen hårt för deras okunskap eller barna påhitt..
Linjalen ven ofta och hårt över fingrar och rumpor..
Och i skamvrån fick man stå så länge att benen skakade..
Men värst ändå var nog när Jons valp följde efter honom till skolan.
Den olyckliga lilla valpen gnydde utan för porten och störde magistern..
Han blev högröd i ansiktet och öppnade dörren så den träffade valpen över tassen..
Men den lilla vovven bara höll upp den onda tassen och viftade glatt på svansen..
Magistern skrek av ilska så den lilla valpen kröp i hop och så sparkade han den så att den lilla kroppen flög av bron.
Men den stackars lilla valpen som aldrig fått uppleva annat än godhet kom i sitt ovett tillbaka glad i hågen.. Men kanske oxå lite rädd?
Magistern gick fram till den och stampade så hårt att det hördes ett krasande ljud och den lilla valpen skrek så otäckt i smärta att värre hade ingen hört..
I sju dagar orkade den lilla valpen leva innan dess sargade kropp tillslut gav upp...
Jon va otröstlig när han höll om den lilla kroppen..

Den hösten var hård och kall..
Vinden piskade över skogen och kylan letade sig in i varje springa i varje hus...
Och sen på natten vandrade svarta frun genom bygden..
Hennes blick vandrade från hus till hus likt en lie över den mogna åkern.
Hennes hår var svart som natthimmeln och hyn lika vit som snön.. Ögonen gnistrade som stjärnorna på himmelen och var lika hårda som is.
Vid vissa hus stannade hon och strök över dörren.. Dom flesta gick hon bara lungt förbi..
Men i två av husen...
I två av dom gick hon in..
Hon gick hon gick fram till sängen där Hans låg brevid sin Gun och sov..
Han låg med armen beskyddande över henne och dom båda andades lungt och fridfullt..
Hon tittade på dom och sa med en röst lika klar som kristall, -en gåva för eran godhets skull och så förde hon sin hand över Guns stora mage.. Hon rörde sig i sömnen och log.

I det andra huset bodde magistern..
Han låg i sängen och sov med händerna hårt knutna och ett ilset uttryck även i sömnen...
Hon tittade på honom och sa med en röst som den kallaste vinternatt -för din ondskas skull.
Hon tog med fingret på ett blottat ben.. Han slog efter henne som efter en fluga och klöste med naglarna där hon tagit som om han vart biten av ett mygg...
På morgonen fortsatte allt som vanligt..
Men magistern låg febersjuk och läkaren hade aldrig sett nåt liknande..
Han vred sig i hemska plågor och hade kliat sitt ben så mycket att där fanns fullt av långa blodiga sår.. Både sänglinnen och hans händer var täckta av torkat blod.. Hela tiden yrade han om kvinnan som stått vid sängen och smittat honom..
Han kände hur vidriga maskar krälade i hans kropp och åt av hans kött.. Det stank i rummet och man kunde inte vara där länge..
Han kastade sig av och an i sängen klösande och skrikande efter nåt bara han kunde se..
I sju långa dagar pågick detta innan magistern slutligen dog.. Och då hade han kastat sig av och an så mycket att ryggen var bruten..

Hos Hans och Gun däremot låg ett skimmer av kärlek och frid..
Gun var stark och frisk och födde två vackra barn.. En flicka och en pojke..
Alla gladdes åt deras kärlek och barnen växte upp i det tryggaste hem med kärlek och harmoni..
Största av gåvor är kärleken..