Vet egentligen inte riktigt hur jag ska formulera detta inlägg så jag verkligen får fram det jag vill säga utan att bara låta gnällig.

Men jag gör ett försök och hoppas ni inser att det faktiskt är ett problem.

Jag chattar som ni säkert vet.

Eftersom jag går hemma hela dagarna så är chatt ett väldigt bra sällskap och min största chans till social stimulans.

Tyvärr är d så att om man chattar får man tåla rätt mycket..

Man får verkligen inte vara känslig av sig..

Förut var jag på spray chatten medan den fanns.

Aaaaningen besvärlig men den hade flera riktigt bra funktioner som gjorde att chattens kändes relativt säker..

Dels kunde man välja vem som kunde se eventuella bilder man valde att lägga in..

Men framförallt som hade dom en funktion att om en chattare betedde sig illa så kunde dennes spärras.. Tills man själv valde att avspärra personen.. Alltså spärren höll inte bara för stunden utan tills den blev borttagen.. Och då kunde personen inte se en, skriva till en, eller gå in på ens sida..

Man helt enkelt försvann.. Poff.. Problemet borta..

Tyvärr är det få chatter som har liknande funktion. tyvärr inte min "hemma chatt).

Dom flesta chatter har regler..

Och dom flesta har personer som ska se till att dom reglerna följs.

Men då handlar d som regel (men nu kan jag ha fel) om privatpersoner som erbjuder chatten att försöka hjälpa till och är därmed inte anställda av chatten och blir därför rätt tandlösa..

Så vart går gränsen på vad som man ska acceptera?

Klart att i ett "rum" med många människor blir det många åsikter och därmed lätt konflikter och slitningar...

Så att en viss mån av gräl missförstånd och liknande måste man räkna med..

Men vart går gränsen?

Hur tjock hud ska man behöva ha för att chatta?

Allt för ofta förekommer trackaserier.. påhopp och rasism (eller iallafall främlingsfientlighet).

Men igår tycker jag det ändå gick över gränsen på vad som är acceptabelt..

Det var nämligen en som sa att han skulle döda mig...

Eftersom jag inte pratade med personen så skickde jag honom en smily i form av ett frågetecken..

Då säger han att han ska bryta av min nacke.. (är inte ordagrann nu.. funderade på att lägga in exakt vad han sa eftersom jag har det sparat men då bryter jag säkert mot nån lag eller nåt så d vågar jag inte).

Sen påstod han att det bara var ett skämt..

jag tyckte att d va ju bra eftersom våld mot kvinnor är inte jag tycker man ska skämta om..

Då fortsätter han med att våld mot kvinnor är egentligen inte fel ifall det finns orsak..

Och fortsätter med att säga att han skulle låsa in mig i en källare för resten av livet och sälja mig ibland...

Jag försökte spela cool men jag blev riktigt illa till mods..

DET var verkligen inte humor i mina ögon..

Så jag behöll chatten öppen och försökte få ta i en "vakt".

När jag hittade en vakt sa han att han inget kunde göra...

Han var inte anställd av chatten utan egentligen bara en vanlig chattare...

Dessutom kunde han inte lägga sig i vad som skrevs privat..

jag förskökte förklara att det skrevs öppet men det svarade han inte på...

Hans råd var antingen att göra en abuse anmälan eller gå till polisen..

Så jag förskte med abuse..

Naturligt vis krånglade chatten som vanligt så sidorna fungerade inte som dom skulle.. Men tillslut hittade jag iallafall där man skulle klicka för att komma till abuse..

Bara för att få beskedet sidan du söker finns inte hos oss (kanske inte xakt så)

Så vad gör man då?

Jag har skrivit till dom som har chatten och hoppas att dom finner en lösning..

För nån måtta måste det väl ändå vara på hur mycket man ska tåla?

Chatten har ju regler..

Nån borde se till att dom följs oxå...

Nån trygghet ska man väl ha?

Nu är d ju inte så att jag faktiskt fruktar för mitt liv..

Men det var ruggigt obehagligt..

Och så tjock hud vill jag inte få, att jag tycker att mordhot är en del av vardagen.. Nåt man ska tåla om man vill chatta...

Whohooooo

Igår började äntligen en av mina absoluta favvo serier om.

Dödligfångst på Discovery channel.

Och som jag har väntat.

Egentligen började jag se den mest av en slump.

Satt och chattade med tvn på i bakgrunden. Hade säkert suttit och surfat i en lugn period och råkat hamna där. Då var d oxå ett hemskt avsnitt.. En båt sjönk..

Jag kunde inte slita blicken från tvn.. Huuuu så hemskt det var.

Och sen dess är jag fast.

Gillar nog alla båtar men Cornelia Marie är nog min favvo om jag måste välja.

Hade aldrig kunnat tro att en serie om krabbfiske kunde vara så spännande..

Men jag är fast..

Jag sitter fullkomligt klistrad varje avsnitt och när säsongen är slut så ser jag givetvis repriserna.. ( dock inte lika slaviskt;) )

Verkar att bli en spännande säsong iår (även om den är från ifjol).

Och jag tyckte så synd om Jake;arna när dom va tvungen byta båt.

Led nog mest med Jake från NorthWestern.

Jamenar.. Jake från Cornelia Marie har ju iallafall tryggheten att kapten är hans farsa.. Den tryggheten har ju inte Jake från NW.

Undra vem av dom som kommer ha den trevligaste upplevelsen..

Gissar nog på Jake NW om jag ska ärlig. *S* Dom verkar lite hårdare på den båten.

Å andra sidan så verkade Sig rätt mån om att hålla Jake CM trygg och säker..

Meeeen... nåt säger att han nog förr eller senare (antagligen förr;) ) får slita precis lika hårt som resten av gänget oavsett vädret.

Men nog ska d ändå va ett tungt ansvar som kapten att ha tycker jag.. Alltså ha ansvaret för en annan kaptens son.. D är ju inte världens mest säkra jobb om man säger så....

Men när man tänker efter.. Finns rätt farliga och framförallt ouppskattade jobb där ute...

Och vem tackar dom?

Ingen som gör en städerska till kändis..

Eller dom som jobbar på renhållningen..

Eller alla andra jobb som får samhället att fungera och som dom flesta av oss bara tar för givet..

Så då säger jag d.

TACK till alla er där ute med otacksamma jobb som får vårt samhälle att gå runt..

Ni är guld värda.

Nu ska jag smita igen.

Ha d bäst..

Kram från jag

Alltså..

Vilken dag jag hade igår..

Såna dagar har man inte så ofta.

Som jag har berättat tidigare så känns d lite som att jag går omkring och väntar på nåt.

Som om jag är redo för nåt men vet inte vad.

Igår fick jag verkligen fart på inspirationen.

Jag berättade ju senast att jag igår skulle på en utställning med en kompis till Ls och bekant till mig.. Kallar henne för KE i detta inlägg.

Trots att jag vaknade med vääääldigt ont i ryggen så kände jag mig på gott humör.

Kanske oxå för att det var fredag =).

För ovanlighets skull så när vi for till utställningen så kände jag mig faktiskt riktigt snygg om jag får säga så själv. (och d får man väl?)

Jag hade dock inte gjort nåt särskilt..

Bara borstat håret (inte ens tvättat d) gjort en lätt makeup (ögonbryn maskara, eyeliner och beige ögonskugga och lite läppglans.. )

ett vanligt (lite väl enkelt) brunt linne och tajta jeans..

Till d hade jag mitt blåa halsband som har vart mormorsmors en gång i tiden. (blåa stora "pärlor") mina svarta snygga skor och min korta jacka..

Men när allt var på blev d riktigt snyggt..

Och jackan fick mig som vanligt att känna mig både längre och smalare..

NIIIIICE

Funderade dock hur jag skulle klara av att fara till utställningen.. Var längre bort än jag är bekväm med,men tack vare Ls så gick d bra.

Utställningen var jätte fin och jag blev så inspirerad att jag trodde jag skulle spricka.

Hennes stil känns lite som min egen men mycket mer tekniskt utvecklad förstås.

Var hur kul som helst att se och diskutera med henne.

Efteråt gick vi alla på stan.

Det va fullt av folk och massor av glad stämning och vädret var vackert även om det blåste i mesta laget.

Vi skrattade pratade och hade allmänt jätte roligt.

Jag höll upp en topp till KE och sa att denna hade jag minsann hemma. Då står hon och håller i samma topp och ska köpa den.. hahaha

Ls fyndade hur mycket som helst..

Själv var jag nöjd med mitt härliga sällskap (och så hade jag inga pengar med mig haha)

När mina skor höll på att mörda mina fötter helt (men d var d värt) så gick vi till fiket och satte oss där..

(tänk så mycket en knölig socka och en dåligt knuten sko kan sabotera för en)

Vi satt och pratade om lite allt möjligt.

Fick en massa tips av KE både om tavlor tyg tryck (eller spray i mitt fall) och tips om mina korta noveller..

Hon föreslog att jag skulle göra en bok och samla mina korta noveller och måla en tavla till var och en av dom.. Lät väldigt intressant..

Men ska jag vara ärlig så vet jag inte om hon sa d på fiket eller när vi åkte från utställningen.. Vi pratade så mycket hela dagen.

(ni skulle ha hört mig igår..nästan varje gång jag sa nåt till G, så började meningen med KE sa.. eller KE tycker.. hehe)

Jag fick jätte fina komplimanger om både mitt hår, kläder och hur smal jag var..

Vilket jag tyckte va jätte roligt för jag tycker mitt hår är gräsligt (kläderna var jag nöjd med i och för sig ) och att jag borde banta..

Själv hade jag både sagt och Ls hur fin jag tyckte hon var i håret och gillade KEs topp...

Vi kom fram till att vi är för hårda med oss själva och att vi oftare borde se oss genom en annas spegel...

Men det är väl lite så här i landet..

Tycket man illa om hur man ser ut så är man gnällig och fiskar efter komplimanger..

Men tycker man istället att man ser bra ut så anses man va högfärdig och behövs tas ner några snäpp...

Märkligt va?

Så nu har jag huvet fullllllllllt va ideer som jag måste börja förverkliga innan jag börjar tvivla på mig själv...

Gäller att passa på medan "ångan är uppe".

Annars var d en riktigt härlig kväll..

Har förstås vart hos G (har nog surrat sönder hans öron om KE misstänker jag) och d är trevligt som alltid..

Vi testade några nya spel han köpt och hade trevligt.   

Fick lite ont i halsen under middagen.. Hoppas d bara är nåt tillfälligt.

Vet inte riktigt vad som händer idag.

Vi ska iallafall göra smörgåstårta.. MUMS

Försöker komma på nåt tänkvärt att avsluta med..

Hmmmm...

Våga se d fina inom dig själv.

Kanske inte så djupt...

Men ändå..

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaam

Allt för ofta står det i media om missade tumörer, kvarglömda redskap, slarv med undersökningar, kränkningar inom psykiatrin.

Allt för ofta står d oxå om överarbetade läkare, underbetalda sköterskor, våld mot anställda, för långa, hårda arbetspass med på tok för lite personal.

När det går fel i vården kan det gå så ohyggligt fel.

Det kan ju inte va meningen att en dålig dag ska leda till att folk avlider.

Och med en överarbetad, dåligt betald personal som är på tok för få..

Kan d då sluta annorlunda?

Vem har ansvaret för att vårda vården?

Tycker det börjar bli dags för en utvärdering av vården.

Både antal personal men oxå rutiner.

Kan ju inte få förekomma så stora misstag att folk dör.

Kan ju inte få förekomma att personal blir hotade på sin arbetsplats.

Och det kan inte få förekomma att patienter hamnar i sån kläm att d slutar med kränkningar eller förstörda liv.

Vårda vården så vården kan vårda oss..

Har du nångång tänkt på vad d egentligen innebär att säga förlåt?

Många förknippar kanske att måsta säga förlåt med när man va liten och man blev utskälld av sina föräldrar och tvingades säga förlåt.

Och många gånger kanske det inte ens var en själv som gjort nåt fel.

Det kanske egentligen var syrran/brorsan eller kompisen som började.. ;)

Men att kunna säga förlåt är så mycket mer än så.

Att säga förlåt innebär att man tar ansvar för sina handlingar.

Kanske därför många har så svårt för det.

Man vill inte känna sig ansvarig för att man har orsakat nångon smärta och därför slår man det ifrån sig och kanske försöker rättfärdiga sitt handlande med att den andra personen bara är känslig..

Var väl inte så stor grejj egentligen?

Så varför hetsa upp sig?

Och finns det inget att hetsa upp sig över så har man alltså ingen anledning att ta på sig ansvaret och säga förlåt.

Att säga förlåt är att göra sig utsatt.

Man måste inse att man har gjort nån illa (oavsett hur oavsiktligt det kanske var) och sen så kanske dom säger nej.

Dom kanske inte förlåter en.

Och då står man där blottad och ångerfull och mår dåligt själv.

För mig är förlåt något viktigt.

Att någon säger förlåt om dom gjort en ledsen eller behandlat en illa osv är att få avslut.

Det är att få tillbaka sitt värde.

Det är att få känna sig respekterad.

Att man betyder nåt i den andras ögon.

Att man förtjänar mer än att behandlas illa.

Det går oxå att man känner sig uppskattad.

Det visar att ens smärta berör även denne.

Att den som ber om förlåtelse värderar en.

Att inte be om usäkt är att inte ta ansvar för det man gjort.

Det är lite att säga att den som blivit illa behandlad inte förtjänar bättre än så.

Det är respektlöst.

Kallt.

Visar hur lite man bryr sig om denne.

Och den tvingar den sårade till att fundera.

Vill man verkligen ha någon i ens liv som kan behandla en illa utan att visa en ånger?

Är man inte värd bättre än så?

Är det verkligen en vänskap/kärlek eller annan relation som är värd att räddas?

Och eftersom man inte får en ursäkt som visar att den andra parten insett att denne handlat fel så finns det ju inget som säger att det inte kommer att hända igen.

Det som sas och hände kanske helt enkelt menades?

Man känner sig korkad för att man trott gott om personen.

Man känner sig billig och kanske tom utnyttjad.

Betyder jag verkligen så lite???

Förtjänar jag inte bätte än så?

Och hela händelsen kan då blåsas upp till nåt mycket större och fulare.

Man kanske börjar ifrågasätta fler saker.

Och allt bara för att man inte fick ett förlåt.

Men så finns det ju det förlåt man får som egentligen inte menas.

Partern känner sig pressad att säga förlåt för att helt enkelt få slut på en konflikt medan denne egentligen inte känner nån ånger alls.

Eller dom som kastar ur sig förlåt till höger och vänster utan att egentligen ta nåt ansvar alls..

Säger man förlåt så blir man förlåten och då är allt bra igen liksom..

Och strax därefter kanske man gör samma sak igen.

Och det är ju lika illa...

Men man måste kunna vara förlåtande oxå.

Släppa och gå vidare.

Eller kanske komma med en lösning för att situationen inte upprepar sig.

Jag hade svårt att förlåta när jag va yngre.

Kanske för att jag blev mobbad.

Dom bad inte om ursäkt och dom tog ifrån en sitt värde.

Dom tog ifrån en ens styrka.

Dom tog ifrån en ensjälv helt enkelt.

Så varför ska man förlåta????

Att förlåta är att visa sig svag.

Att förlåta visar att man är en puschover...

Ni kan behandla mig hur ni vill och jag bara förlåter...

I h-vete heller!!!!

Så kände jag då.

Men att förlåta är att gå vidare.

Att släppa..

Att utvecklas.

Att visa kärlek

Omtanke

Respekt

Det är att släppa in det vackra igen.

Och det är att visa hur mycket man uppskattar den som hade så pass mognad att denne bad om ursäkt.

Ingen är väl perfekt?

Och nästa gång kanske d är min tur att be om usäkt.

Så var rädda om varandra.

Var rädd om dig själv.

Våga säga förlåt

Och våga vara den som förlåter

Min röst har inget eko.

Att se någon, är att låta någon synas.

Där fick ni nåt att bita i.

Gonatt från mig