Hej älskling.
Jag var hos din mamma idag.
Hon ser inte lika sliten ut längre.
Hon har vart tillbaka på jobbet en tid nu och det verkar gå bra.
Men hon ser fortfarande vilsen ut.
Tur att hennes syster och vänner har varit så bra på att finnas där för henne...
Jag skäms när jag tänker på hur lite jag har gjort för att stötta henne...
Vi pratade förstås om dig...
Tittade i gammla fotoalbum...
En av bilderna var på oss från förra sommaren...
Du vet nog vilken jag tänker på...
Då vi va täckt i lera för att bilen fått punktering i skogen på väg till er stuga...
Jag skrattade faktiskt när jag såg den...
Du är verkligen snygg i lera, älskling...
Hon visade en massa bilder på dig som barn oxå...
Jag hade ju föstås redan sett dom, men nu berättade hon en massa saker om hur du var som barn.
Hon saknar dig så mycket...
Jag vet att vi sa att vi aldrig skulle ha barn och det va mest jag som tyckte det,
men när jag såg bilderna av dig som liten så önskar jag att vi hade fått ett barn...
Då hade jag åtminstone haft en del av oss kvar...
En självisk tanke, jag vet...
Din mamma tycker att det är dags för mig att börja gå vidare med mitt liv...
Hon sa att jag måste acceptera att du är borta...
Jag svarade inget.
Vad kunde jag säga???
Jag VILL INTE gå vidare utan dig!!!
Hon torkade mina tårar och sa att hon alltid sett mig som en dotter och ville att jag skulle bli lycklig igen trots att det inte va med dig, och att jag alltid skulle höra samman med familjen vad som än händer i framtiden.
Jag vet att hon menade det.
Hon är det närmaste jag har haft till en riktig mamma...
Hon gav mig en stor kram när det va dags för mig att gå.
Hon grät...
När jag kom hem var mitt hjärta fullt med glada, lyckliga och kärleksfulla minnen...
Jag känner mig mer ensam än nånsin...