Vet inte riktigt hur jag hamnade där första gången. På kyrkogården.
Jag antar att jag hade hemlängtan och sökte efter ett ställe som var lika fridfullt som skogen där.

Det finns en söt liten park just i närheten av där jag bor nu men det är inte samma sak, och man är så sällan ensam.
Jag har alltid gillat att promenera, och en dag hamnade jag bara där.

På kyrkogården.
Det kändet lite konstigt först, att promenera där bland stenarna, men efter ett tag kändes det nästan lika fridfullt som skogen jag längtade efter.
Ibland gick jag runt och tittade på stenarna.

Det var så jag hittade Dennis.

Det var allt som stod på det slitna korset.

Dennis.

Inget efternamn, inga årtal, bara Dennis.
Jag tyckte det kändes hemskt att nån kunde bli bortglömd på det viset. Det fanns aldrig några blommor där, eller några andra bevis på att någon annan än jag sörjde honom, för det gjorde jag nu. Jag har alltid varit lite ensam och tanken på att någon låg där, alldeles ensam och bortglömd av världen som jag ofta kände mig var mer än jag kunde stå ut med.
Jag kände mig aldrig riktigt ensam efter det. Jag var där och pratade med honom. Ibland och inbillade mig att en varm bris eller trädens prassel var att hans själ uppskattade mina besök.

Låter fånigt, jag vet.. Men ändå..
En vinter kväll när jag var på väg därifrån blev jag överfallen. Tydligen var det nån som trodde att jag hade pengar med mig dit.

Jag sprang allt jag kunde, men han var större än jag och det var halt. Jag föll hårt i snön och trampade fel med foten. Det sprängde i lungorna och hjärtat bultade. Han böjde sig hotfullt över mig när en man kom springande och han flydde.
Min räddare frågade om jag var ok och det var jag förutom att jag inte kunde stödja helt på foten. Han erbjöd sig att hjälpa mig hem och lättad tackade jag ja. Ville inte vara ensam riktigt än.

Vi började prata.

Först om vad jag gjorde på kyrkogården så sent och jag sa att jag besökte en vän. Han log ett varmt leende som värmde mig ändå in i själen, och sa att det var nog inte många som hade en sån bra vän som tänkte på en ända in i den andra världen.
Jag rodnade och skämdes lite för att jag inte egentligen visste vem Dennis var. 

Efter det pratade vi mest om vardagliga saker och skrattade åt varandras skämt. Jag har aldrig känt mig så trygg med någon som jag gjorde då.
Vi var snart framme vi min port.

Jag frågade om han ville följa in och värma sig men han avböjde artigt och sa att det var dags för honom att bege sig hemåt.
Jag vet inte varför men jag gav honom en kram och han pussade mig på pannan.
Det var en lätt och sval puss och kändes inte mer än en sval bris mot min panna.
Jag gick in och tände i trappuppgången.

Jag vände mig om för att fråga om han inte ville komma in och värma sig en stund i alla fall, men han var borta.
-Jag vet ju inte ens vad du heter, ropade jag ut i mörktet.
-Dennis, viskade vinden som svar.
Molnen blåste undan och en smal månskärva lös upp marken omkring mig. Där i snön synte mina spår tydligt, men dom var ensamma...