Igår var det måndags ångest idag är jag bara sååå sliten.

Hoppades efter den inre gråa dag jag hade igår att efter en kväll hos G och en uppryckning på chatten att jag skulle vara mitt vanliga muntra jag idag.

Hade jätte trevligt på chatten igår..

Visst finns det alltid nån mupp men överlag så var d riktigt trevligt..

Men sen var d dags att logga ut och hoppa över till min älskling..

Kände mig faktist riktigt munter då.

Men när jag höll på att göra mig i ordning så ringde mobilen..

Det var Sk (har beslutat att kalla killen jag har haft problem med via sms för Sk.. )

Jag blev jätte glad att det var han.

Vi hann inte surra nåt på chatten under kvällen men när vi har pratat annars den senaste tiden har det vart riktigt trevligt.

Så ni kan ju gissa hur jag kände mig när han var otrevligt från start.

Man kan inte försvara sig mot nåt man inte har gjort till nån som inte lyssnar...

Nån vars enda mål är att säga hur lite man betyder och hur mycket han avskyr en...

Och han ville aldrig prata med mig igen..

Jag sa att jag respekterade hans önskan och vi la på..

Strax där efter ringde han igen.. (hade fortfarande inte hunnit lämna lägenheten)

Jag vet inte riktigt vad han sa för jag var fortfarande chockad över det första samtalet och hade ont i magen när han ringde nu...

Men om jag fattade saken rätt så ångrade han sina hårda ord men inte meningen bakom dom och ville inte ha någon som helst kontakt via mobilen på minst ett halvår...

Fanns inte så mycket att säga..

Jag mådde så dåligt att jag grät..

Hade man haft nån dispyt eller gräl eller missförstånd eller nåt som gått att lösa hade d varit en sak..

Men när man får en massa skit för absolut ingenting helt apropå så blir man förkrossad...

Nu vet jag att d är lätt att tro att jag har säkert visst gjort nåt.. Varför skulle han annars vräka ur sig såna saker? Jag har säkert gjort mig förtjänt av d han sa på säkert nåt sätt...

Men nej...

Kanske blir enklare att förstå om jag säger att han kämpar mot inre demoner osv.

En vän med problem helt enkelt.

Jag försökte hindra tårarna medan jag gick till G..

Lyckades inte direkt men nog för att han inget skulle märka.

Ville inte börda honom med mina problem.

Men jag kände tillsist att jag var tvungen berätta eftersom jag kände mig så osocial.

Ville inte att G skulle tro d var för nåt han hade gjort.

Han sa han inte hade märkt att jag grät..

Om jag går efter vad jag tror (så döm inte honom efter d jag skriver eftersom d är mina tankar) så "vill" han inte se om jag mår dåligt..

Helt enkelt för att han vill att jag ska må bra och vara glad..

Och om jag är ledsen så känner han sig hjälplös för det finns inte så mycket han kan göra.. Känns lite som det är en killgrejj.... Känns som om killar tycker att dom måste "göra" nåt för att hjälpa.. Nåt konkret.. Dom förstsår inte alltid att ibland är det enda man behöver är att få gråta ut i famnen på nån man älskar..

Kände mig naturligtvis mycket bättre redan efter ett tag hos min älsklig...

Men vem skulle inte d? ;)

Men så ringde mobilen igen..

Jag började må illa när jag såg vem det var...

Sk förstås..

Visste inte vad jag skulle vänta mig..

Denna gång var d inte för att skälla ut mig utan för att be om hjälp.

Vilken vändning va?

Tydligen var jag inte den enda som råkat på honom igår så han hade hamnat i klistret och bad om hjälp.

Jag kunde dock inte hjälpa eftersom jag var hos G och därmed upptagen.

Jag tror han blev arg men han sa inget.

Hade faktiskt krampkänningar under kvällen..

Ett dåligt tecken..

Jag stängde av mobilen när vi skulle sova..

Inte bara för min skull utan även för Gs.. Han ska ju faktist upp och jobba.

Jag är glad jag köpte min nya mobil med spärr funktioner.. Har jag otur kommer jag få användning för den.

Jag vet inte vad jag ska göra med Sk..

Jag är inte typen som överger sina vänner... Även en sån gång...

Kanske för att jag känner mig ofta så ensam och övergiven själv..

Jag vet ju att han egentligen inte menar d han säger..

Att han slåss mot sina inre demoner och att jag bara hamnar i vägen.

Men jag då?

Jag vet inte..

Just nu funderar jag om jag är en bra vän som finns där i ur och skur eller bara patetisk som inte ber honom fara och flyga.

När allt är bra är han ju en toppen vän..

En av mina äldsta och bästa chattvänner..

Men vips så slår d om och man får ta emot all galla han har inomsig..

Börjar han skicka hotfulla och aggressiva sms igen kan jag ju alltid spärra honom..

Och det känns skönt..

Men mest av allt vill jag ju att han finner balans så han är den vän jag har lärt känna och bryr mig om...

Nu är d dags för mig att gå ner och slåss med tvätten igen..

Naturligtvis så efter en tung gårdag.. en natt full i mardröm så är d ju självklart att enda gången man verkligen har mycket tvätt så är ena maskinen sönder.. *S*

Va rädda om varandra.

kramiz