Det är nog inte många som vet, men för väldigt länge sen så var detta ett mycket mindre samhälle än det är nu..
Kanske inte låter så underligt för på den tiden var de flesta samhällena mindre än dom är nu...
Men detta samhälle bar på en hemliget...
Egentligen var det nog ingen hemlighet utan hade helt enkelt blivit så eftersom det kom så få besökare utifrån..
Hemligheten var att djupt inne i skogen fanns en sjö...
Det var en vacker liten sjö, inramad av den täta skogen och underbara små skogsstjärnor..
På den spegelblanka ytan guppade stora, vackra näckrosor.
Det va en fridfull och vacker plats...
Trollsjön kallade dom den, för det vilade trolldom över sjön...
Men det var nog mer en välsignelse än trolldom.
Det var iallafall välsignad man kände sig när man kom där ifrån...
Om man bar på en längtan, eller hade en innerlig önskan så letade man sig dit...
Och även om man inte fick sin önskan uppfylld så kände kände man sig alltid välsignad när man kom därifrån och den känslan bar man med sig resten av livet..
Om byggdens barn gick vilse så berättade dom alltid sen hur dom hittat sjön och därefter genast funnit stigen hem igen..
Dom sa att stigen vart nästan upplyst av alla skogsstjärnor och hur dom hade hört skratt klinga mellan träden..
Det var det förstås inget man egentligen trodde på, men barnen var alltid oskadda och höll en skogsstjärna i handen...
Och om man hade tur, riktigt tur och kom till sjön vid precis rätt tidpunkt...
När solen just höll på att vakna och det låg dimma över sjön efter en natt av fullmåne,
Då kunde man se hur älvor dansade runt sjön till skogens egen melodi...
Och om man var riktigt modig och vågade sig ändå fram, så delade älvorna och sjön med sig av sin glädje, kärlek och frid....
Nånting som förändrade en för alltid...
Man kunde alltid se vem som fått se sjöns fulla hemlighet, för över den personen vilade en särskild glans...
En särskild glimt i ögat...
En inre frid som spred sig till de som var närmast.
Men det var långt ifrån alla som hittade dit...
Hur mycket man än försökte så fann man bara sjön om sjön själv tillät det...
Men det va länge sen nu..
Med tiden förvandlades sjön till ett minne, sen en myt och sen bara bortglömd...
Där det lilla sammhället en gång låg finns det nu en stad...
Människor som stressar runt och sliter ut sig i onödan..
Skogen är försurad och skövlad...
Men sjön finns fortfarande där...
Väntar på att nån ska finna den...
Och kommer man tillräckligt nära vid fullmåne kan man höra hur älvorna skrattar och dansar runt sjön..